Vart är paret med resväskorna på väg? Varför ser de ut att ha så bråttom? De små figurerna i 60-talstappning inspirerade de sex författarna. Foto: Matilda Arborelius
Även i modelljärnvägens omgivningar sker mörka dåd. Foto: Matilda Arborelius
Ulf Jönsson, Lena Jönsson, Kajsa Brundin och Tommy Tallberg är fyra av bokens sex författare, och är alla en del av Karl-Einar Holm - bokens huvudperson. Foto: Matilda Arborelius
Ulf Jönsson, Lena Jönsson, Kajsa Brundin och Tommy Tallberg framför den modelljärnväg som sådde fröet till Flykten från Oxveckorna. Foto: Matilda Arborelius

Sex författare skrev stafettbok på sju år

Jobbdagarna efter jul och nyår är alltid något trögare att komma tillbaka till. Så även för reportern Karl-Einar Holm, huvudperson i stafettdeckaren Flykten från Oxveckorna. Boken kom till efter ett besök på modelljärnvägen i Hässleholm och är skriven av inte mindre än sex författare. Sju år efter att idén börjat gro träffar vi fyra av dem på platsen där allting började.

Det är tidig morgon när jag möter författarna, tillika vännerna och paren, vid modelljärnvägen i Hässleholm. Lokalerna är stängda för säsongen men föreningen har öppnat upp just för oss. Det är en smått häpnadsväckande syn där en av Sveriges största modelljärnvägar breder ut sig i den stora industrilokalen. Flera stationer inom Hässleholms kommun finns här, noggrant återskapade i 60-talsmiljö efter fotografier och minnen.
För sju år sedan var de sex vännerna här på ett besök, och efter det besöket tog idén om att skriva en deckare tillsammans form.
Kajsa Brundin, Tommy Tallberg, Lena Jönsson och Ulf Jönsson visar de olika stationerna och pekar på de små figurerna, som tycks fångade mitt i livet.
– Det intressanta var figurerna som stod där. Vad håller de på med, vad är det för historier som ligger bakom det här? Det var då fantasin kom igång, berättar Tommy Tallberg.
De fyra har tillsammans med Ann-Christine Dellgård Månsson och Sven-Axel Månsson från Lund skrivit Flykten från Oxveckorna, en stafettdeckare som inte bara föddes ur besöket på modelljärnvägen utan också har en nyckelscen som utspelar sig på just vid en modelljärnväg, i boken förlagd till Klippan.
Bokens huvudkaraktär, reportern Karl-Einar Holm, måste efter en julsemester ut på ett jobb till modelljärnvägen för en intervju. Väl där ramlar han rätt in i en mordhistoria.
– Det här är första gången som flera av oss att skriver skönlitterärt, det gjorde man i skolan, så det finns en glädje i att börja formulera sig, säger Tommy Tallberg.
– Det var svårt att veta vad man skulle skriva om ibland. Men när man väl kom på någonting och hade det klart för sig så var det vansinnigt roligt, säger Ulf Jönsson.
De tre paren är i dag pensionärer och vänskapen sträcker sig många år bak i tiden. Ann-Christine, Lena och Kajsa träffades när de läste psykologlinjen i Lund. Efter examen skildes de åt och det var inte förrän 30 år senare som de tog upp kontakten på nytt efter att Kajsa hållit en föreläsning i Lund som de båda andra besökte.
– Sedan träffades vi under ett års tid bara vi tjejer. Vi satt på Grand i Lund och snackade, och tänkte att det skulle vara roligt att bjuda in våra män också, berättar Lena Jönsson.
– Jag var lite tveksam först, vi hade ju så trevligt bara vi tjejer, säger Kajsa Brundin med ett skratt. 
Men träffen blev lyckad och alla sex fann varandra. De fortsatte att träffas och försökte vid varje träff att göra någon aktivitet.
– En av gångerna tänkte vi att vi skulle ta modelljärnvägen, säger Lena Jönsson.
Efter besöket bestämde de sig. De skulle skriva en bok ihop.
– Under skrivprocessen har vi inte diskuterat vad det ska handla om utan det har varit upp till varje par att fortsätta där det andra paret slutade, förklarar Lena Jönsson.
– Det var fria händer, vi hade ingen synopsis. Vissa har fortsatt på berättelsen som avslutades i förra kapitlet eller så har man kommit på en ny historia som ändå knyter an, flikar Ulf Jönsson in.
Varje gång de träffades läste det par som skrivit upp sina sidor.
– Det var under mycket trivsamma former. Bubblande vin och beröm, säger Tommy Tallberg med ett skratt.
Historien utvecklade sig efter hand som varje par skrev, och mot slutredigeringen uppstod vissa problem.
– Vi hamnade i en situation där vi tänkte att vi kanske skulle ha tre avslut, men hur skulle vi få ihop det? säger Tommy Tallberg. 
– Vi bakade ihop det men det var väldigt mycket jobb, säger Kajsa Brundin.
Under slutredigeringen ägnade de också mycket tid åt att ta bort stavfel, syftningsfel och logiska luckor.
– Det var bland annat några döttrar som skulle varit 30 år när de gick ut gymnasiet, säger Kajsa. Brundin med ett skratt.
De letade också länge efter att hitta olika pseudonymer att ha som författarnamn men i slutversionen är det bokens huvudkaraktär Karl-Einar Holm som står som författare.

Men med sex stycken författare, kan man då se vem som skrivit vad i boken?
– I den slutgiltiga redigeringen försvann skillnaderna, säger Tommy Tallberg.
– Mer att man möjligtvis kan skönja intresseområden, lägger Kajsa Brundin till.
De är alla överens om att skrivandet förändrat dem.
– Jag tycker att jag läser böcker på ett annat sätt nu. Jag hänger upp mig på hur andra har skrivit, säger Lena Jönsson Det var en bok där jag nästan tänkte ringa till förlaget för det var så mycket fel i den så det var inte klokt! 
Dessutom öppnade skrivandet upp för en ny sorts kreativitet.
– Det var som ett slags personlig islossning, säger Tommy Tallberg.
Efter att Flykten från oxveckorna blev klar har de fått blodad tand och vill gärna fortsätta att skriva skönlitterärt – om än inte ihop med fem andra.
– Jag skulle kunna tänka mig att skriva tillsammans med någon igen men då måste det vara med en synopsis, konstaterar Ulf Jönsson. Inte på det här sättet, det blir för spretigt.
– Jag tilltalades av det här med fria händer, det tycker jag drar fram skapandelusten, säger Kajsa Brundin. Jag upptäckte det härliga med att skriva fiktion, det kändes som att man släpptes fri på något vis.
Under de sju åren som boken skapades har det också varit ett sätt att umgås på.
– Det är en annan dimension i vänskapen, och vänskapen har hållit. För det har varit mycket viljor, många tankar, säger Lena Jönsson och Tommy Tallberg nickar instämmande.
– Det har varit som ett slags ryggrad i vårt umgänge.
 

×