This photo provided by Disney/Lucasfilm shows Daisy Ridley as Rey in a scene from the film, ”Star Wars: The Force Awakens,” directed by J.J. Abrams. The movie opens in U.S. theaters on Dec. 18, 2015. (David James/Disney/Lucasfilm via AP)
FOR USE WITH ”MIL HOLLYWOOD’S CENTURY”--FILE--Mark Hamill, Carrie Fisher, and Harrison Ford, from left, starred in the 1977 film ”Star Wars.” The movie established director George Lucas’ genius for applying special effects to adventure. (AP Photo/ho)
(AP Photo/Lucasfilms)
This image released by Lucasfilm shows Daisy Ridley as Rey in ”Star Wars: The Last Jedi,” in theaters on Dec. 15. (Lucasfilm via AP)

Star Wars – en triumf för leken

Jag baxnar och ett tyst woooow slipper ur mig när det enorma rymdskeppet passerar över våra huvuden. Det är bara öppningsscen och jag är redan såld.

Det är sommaren 1983 och jag har ännu inte fyllt tolv. Jag är på semester med mina föräldrar och hälsar på goda vänner till familjen i Liverpool. Star Wars är en ännu okänd storhet för mig. Globala populärkulturfenomen färdades inte lika snabbt på den tiden, åtminstone inte till svenska småstäder.
I storstaden Liverpool var det, trots att staden var mitt i den djupaste varvskrisen, en annan femma. I vänfamiljens son Marks rum var det välfyllt med Star Wars-leksaker. Jag minns speciellt att han hade en jättestor modell av Millenium Falcon, Han Solos slitna men ack så coola rymdskepp som jag var tillbörligt avundsjuk på.
Det var Mark och jag som satt där i biomörkret tillsammans och golvades av introsekvensen i Return of the Jedi, den tredje (förlåt sjätte) delen i George Lucas episka rymdopera.

Jag kommer inte ihåg jättemycket av den där sommarveckan i Liverpool. Det finns någon minnesbild från The Cavern, från en biltur bland de nedlagda varven … men känslan av att se den där öppningssekvensen sitter kvar, för evigt inetsad i mitt minne, så mäktig var upplevelsen.
Return of the Jedi är inte den bästa av Star Wars-filmerna (det är föregångaren The Empire Strikes Back) men det är för alltid min favorit. Till och med ewokerna, de små gulliga och hjältemodiga björnarna som knappast är Lucas mest briljanta idé, väcker nostalgiska känslor.

• • •

Star Wars är, om man ska vara riktigt ärlig, inte den bästa science fiction som visats på vita duken. Bra filmer som The Empire Strikes Back och The Force Awakens har blandats med ganska misslyckade – hela prequel-trilogin – och en kalkonfilm så monumental att det ryktas att George Lucas försökt köpa upp alla existerande kopior för att förstöra dem (den beryktade julspecialen från 1978).
Det är inte i första hand på de cineastiska kvaliteterna den skrivit in sig i filmhistorien. Rent berättarmässigt följer den väl den klassiska modellen för en riddarroman, om än förflyttad i tid och, ehrm, rymd. Star Wars har däremot varit banbrytande på andra sätt.

Filmerna har, och det var inte minst viktig för oss som var unga i slutet av 70- och början av 80-talet, brutit så mycket ny mark när det gäller specialeffekter att den första Star Wars-filmen idag ter sig som en vattendelare. Innan den var allt rent, vitt, artificiellt och dött i rymden, och efter den smutsigt, slitet och levande.
Filmernas renodlade teman och deras ikoniska kvaliteter ska inte heller underskattas. De tar sig närmast religiösa proportioner, och då menar jag inte enbart den uppdiktade jedi-religionen. För vad är Darth Vader och Luke Skywalkers fader/son-kamp om inte en religiös strid om gott och ont på en botten av försoning. Även triangeldramat mellan Luke, Leia och Han Solo hade kunnat vara saxat ur valfri helig skrift. Lägg till det ett ändlöst gäng karaktärer som bara genom sin uppenbarelse ter sig mytologiska: Darth Maul, Bobba Fett, Jabba the Hut, Jar Jar Bi… nej, inte han …

Inte minst har filmerna skrivit in sig i historien – och alla föräldrars plånböcker – genom att ta det här med kringindustrin till en närmast absurd nivå. Om Marks pojkrum såg ut som en Star Wars-leksaksbutik 1983 så är det inget mot hur mina egna barns såg ut för några år sedan: Star Wars-lego, ändlösa rader av lasersvärd, Darth Vader-dräkter och leksaksrymdskepp hade sällskap av böcker med ingående kvasivetenskapliga beskrivningar av varje typ av fortskaffningsmedel, vapen och varelse som seriens universum kan tänkas uppbåda.

• • •

Det sägs att när Ewan McGregor, som spelar den yngre upplagan av Obi-Wan Kenobi, skulle filma sin första lasersvärdfajt så hade man problem med konstiga biljud som störde inspelningen och tvingade fram omtagning efter omtagning. Till slut visade det sig att det var McGregor, som är jämnårig med mig och därmed även han uppväxt med att leka Luke Skywalker, själv som omedvetet gjorde swooshande ljudeffekter när han fäktades.
Frågan är om det inte är just där vi hittar seriens största förtjänst i förmågan att sätta bilder i barns huvuden som triggar igång fantasin och viljan att börja leka. Det gäller såväl på det kommersiella planet som på det mänskliga. På det kommersiella är det det som möjliggör all leksaksföräljning och på det mänskliga att det faktiskt får barn att leka på riktigt, en alldeles för sällsynt händelse idag.

• • •

Mina barn har tjatat ett tag om att vi ska gå och se The Last Jedi, den åttonde delen i serien, som har premiär på onsdagen. Och det kommer vi naturligtvis att göra, och det i ärlighetens namn lika mycket för min skull som för deras. Faktiskt är det inte bara nostalgiska skäl som lockar mig. Senaste ”riktiga” filmen, The Force Awakens, var den bästa sedan The Empire Strikes Back och Rey den bästa hjälten franchisen lyckats få fram sedan Han Solo. Inte heller sidoberättelsen Rogue One gav några skäl att tro att Star Wars-sagan skulle tappa den formtopp som man, faktiskt något oväntat, uppnått sedan Disney tog över Lucasfilm.

×