Kajsa Giertz uppsättning av Rapunzel på Helsingborgs Stadsteater tar teaterns hela maskineri i anspråk för att skapa teatermagi. Foto: Malin Arnesson och Pressbild
Foto: Pressbild

Uråldrig saga om evig fråga

En instängd flicka som finner sin röst.
En tusenårig saga som säger något om att bli vuxen här och nu.

Flickan med det jättelånga håret som blir instängd i ett torn av en häxa intar stora scenen på Helsingborgs stadsteater.
Sagan om Rapunzel är kanske inte den i Sverige mest kända av sagorna i bröderna Grimms samling – i alla fall inte om man inte har barn i rätt ålder för att ha sett Disneyfilmen Trassel – men den har anor som går tillbaka ända till tusentalets Persien.
För att göra en lång historia kort säljer Rapunzels mamma henne till en häxa, fru Gothel som stänger in henne i ett torn utan dörrar. Hennes hår växer långt, så långt. Med hjälp av hennes hår kan fru Gothel själv klättra in i tornet till flickan – men det kan också någon annan, kungasonen som blir kär i den vackra Rapunzel.

Men har en tusenårig saga som tillkommit utvecklas under tidsåldrar med en helt annan syn på genus än vi har idag säga något till barn och vuxna idag?
– Det handlar om grundpsykologi och grundmänsklighet. Att vara människa idag och för flera hundra år sedan är ändå psykologiskt ganska lika, säger Kajsa Giertz, regissör och koreograf, tillika chef för Helsingborgs Stadsteater sedan ett och ett halvt år tillbaka.
– Sagornas funktion är att hjälpa barn med vuxenblivandet och berätta om livet; att man måste försöka många gånger, att man måste komma över hinder och leva i vildmarken innan man hittar sin egen röst.
– Det är det som är vår tolkning, att det är där hon hittar rösten, i ensamheten. Om det sedan är i tonårsrummet där man stänger in sig eller någon annanstans. Det är klart att det inte är så schysst att stänga in sitt barn i ett torn men det finns också något i att det är där hon hittar sin röst. Hon hittar den inte i mötet med kungasonen utan i sig själv.
Visst kan man se det som att det är trist att det är flickor som spärras in medan prinsarna får ge sig ut på äventyr, säger Kajsa Giertz, men menar att man ska se karaktärerna som arketyper och delar av ett helt.
– Det är inte det att flickor ska vara passiva och pojkar aktiva utan att vi behöver alla de här olika arketyperna i oss, men för att sagan ska bli tydlig så behöver man renodla till arketypnivå så att karaktärerna är på ett sätt medan vi människor är mycket mer mångfacetterade.

Ska man se det som att Rapunzel och kungasonen egentligen är en och samma person?
– Ja, det kan man säga. Och likaså mamman och styvmamman är också det. Man behöver göra den där klyvningen av mamman för att stå ut med att mamma kan vara dum också.

I Helsingborgs Stadsteaters tolkning är fru Gothel från början snäll mot Rapunzel. Det är när Rapunzel börjar vilja upptäcka världen på egen hand som hon stänger in henne i tornet för att få henne under sin kontroll.
– Det tror jag alla som har tonårsbarn kan förstå den liknelsen och barnen tycker att man är som en häxa när man gör det.
– Fru Gothel är en väldigt curlande styvmamma och vill tillfredsställa alla Rapunzels behov och vill inte att hon ska ha behov av någon annan.
Kajsa Giertz har många uppsättningar av sagor och myter på sitt cv. Hon har satt upp Snövit på Malmö Stadsteater och Den lilla sjöjungfrun på Dramaten. För vuxna har hon bland annat gjort Oidipus och Carmen.
– Det var faktiskt min dramaturg som när jag kom hit som ny teaterchef tyckte att jag skulle göra en saga eftersom jag jobbat så mycket med det och det var faktiskt hans förslag att jag skulle göra just Rapunzel. Jag har en dotter som tittat väldigt mycket på Trassel så den var väldigt aktuell för mig och tyckte att det var en väldigt rolig idé. Manusförfattaren Marina Steinmo, som jag jobbat väldigt mycket med när jag gjort den här typen av uppsättningar, och jag har jobbat med den i två år för att hitta vår tolkning. Det är ett helt nytt manus, en helt ny teaterpjäs, som Marina har skrivit.

Hon beskriver uppsättningen som en familjeföreställning som tar hela det omfattande maskineriet på stora scenen i anspråk.
– Det är stora scenen, det är mycket scenografi; mycket levande musik. Det är teater när teater kan förvandla verkligheten; spela upp olika verkligheter. Det går från en magisk trädgård till ett slott som hon blir instängd i, till vildmarken när hon kastar sig ut från slottet.
– Jag tycker att det är roligt med familjeföreställningar för att jag tycker att sagor kan förstås på två nivåer. Barnen ska vara fängslade av själva berättelsen men när man är lite äldre kan man se det ur ett annat perspektiv och tänka på hur det är att vara mamma till en tonåring, till exempel. Man kan sitta bredvid varandra i olika generationer och alla få något till sig själv, utan att det går över huvudet på barnen.

×