Evelina Stenbeck. Foto: Privat

En höst med bredd i poesiutgivningen

Lyrikspalten

Under hösten har lyrikutgivningen på de mindre förlagen varit mycket intressant. Bredden på utgivningen är anmärkningsvärd. Modernista har bland annat gett ut Golgata av Sofia Rapp Johansson och Maggie Nelsons Blått. Ellerströms fortsätter med sin outtröttliga utgivning av poesi, i höst bland annat med den omtalade debuten Familieepos av Gordana Spasic och Johanna Frid, Kristian Lundbergs Låt oss förvandlas och superkändisen Anne Carsons Kort sagt.
Ellerströms har dessutom gett ut en ny översättning av den ryska modernisten Marina Tsvetajevas diktsvit Slutdikt från 1924. De fjorton dikterna kretsar kring poetens försök att fånga den smärtsamma erfarenheten av att bli lämnad av sin älskade. Oförståelse, förtvivlan och vrede samsas med böner och milda förhoppningar om att poesin ska kunna bli till en antidot mot kärlekens slut.

Trots att översättaren Tora Lane i sitt förord beklagar sig över svårigheten i att överföra ryskans särskilda materialitet till svensk språkdräkt är det just rytmen och rimmen i de korta andtrutna dikterna som berör mig mest eftersom det påminner mig om det upprivna hjärtats oregelbundna slag.
Den älskade har blivit en främling vars röst i ett slag ljuder från en plats någonstans långt bortifrån. Att diktraderna ibland låter som ett klipp ur någon av P1:s mer konstnärliga hörspel förstärker bara känslan av oförståelse och övergivenhet. Tsvetajevas dikter är fantastiska i sin modernistiska stolpighet.

Några frågor inställer sig när jag läser översättarens mycket kortfattade kommentarer till dikten. Varför välja att förklara ett ord som ”najad”, när Lane i förordet berättar om att dikten befinner sig i ett ständigt ”samtal med den ryska och europiska poesins myter, kanoniska texter och röster”? Jag vill veta mer om den rysk-ortodoxa andliga dikten ”Josefs sång” – och jag blir otroligt nyfiken på hur Tsvetajevas diktrader ”I tråcklet – en levande nejd” anspelar på den ryska sagan om Ivan Tsarevitj och Vasilisa. Jag hade helt enkelt önskat mig ett efterord med mer utförliga utläggningar om det poetiska kosmos som Tsvetajeva befann sig i.
Denna önskan går i uppfyllelse i läsningen av en annan nyutkommen diktbok, Oberättat, utgiven av förlaget Chromata. Här finns förutom 33 korta dikter av W. G. Sebald lika många etsningar av Jan Peter Tripp liksom inte mindre än två efterord i essäform. Dessa innehåller allt man kan önska: biografiska notiser, idéhistoriskt sammanhang och tolkningar av dikten och etsningarna.

De 33 etsningarna avbildar berömda kulturpersonligheters (och en hunds!) ögonpar. I efterordet beskriver Andrea Köhler effekten av bildens och diktens dubbelexponering: ”Målaren visar hur människorna ser, poeten hur deras iakttagelseförmåga formar världen”. Tsvetajevas poetiska blick så kraftfull att den förändrar också mitt sätt att se. Då är det mindre betydelsefullt om jag förstår alla hennes intertexter.

×