Limmerskan andvänder sitt lim för att skapa frihet och återställa en balans. Foto: Gabriel Flores
Limmerskan och The Glue Movement Foto: Gabriel Flores
Limmerskan och The Glue Movement Foto: Gabriel Flores

Lim och rim i udda verk

Scen

Limmerskan och The Glue Movement

Malmö dockteater

Idé, koncept, regi, installation, rum och medverkande: Ellen Norlund.
Musik och ljuddesign: Jenny M. Jensen.
Ljusdesign: Kerstin Weimars och Hanna Reidmar.

Söndag den 12 november 2017

Just nu visas ett gränsöverskridande scenkonstexperiment på Malmö dockteater — Limmerskan och The Glue Movement. Limmerskan är en rollfigur, ett alter ego för konstnären och skådespelaren Ellen Norlund. The Glue Girl kallar hon sig också.

Jag har sett Ellen Norlund på scen tidigare. I scenkonstkollektivet PotatoPotatos Sedlar spelade hon operadivan Birgit Nilsson. Därför blir jag inte helt överraskad när Limmerskan inleds med en operaaria där rollgestalten iförd cape presenterar sig själv. Hon vill limma samman allt som söndrats, få tillvaron att hänga ihop.
Den teaterbevandrade associerar kanske främst till Kristin i Strindbergs Ett drömspel. Till exempel citerade Ralph Bretzer Kristins replik ”Jag klistrar, jag klistrar” i förhandsreportaget om Limmerskan, här i Skånskan. Men om Kristins klistrande i drömspelet tenderar att bli hälsovådligt genom att luften börjar ta slut, så kan Limmerskan använda klistrandet för att få mera frihet och återställa en balans. I klistret upptäcker hon en rymd — The Glueniverse. Ja, det är en ordlek förstås.

Lim är annars ett tema som väcker många associationer. Det fanns till exempel på 70-talet ett engelskt punkfanzine som hette Sniffin’ Glue, något som anspelade på att vissa limsorter användes som ett billigt och lätt överkomligt berusningsmedel. Fast något sådant missbruk är det inte fråga om här. Snarare då ett intensivt bruk av framförallt det tämligen luktfria och transparenta RX-limmet. Samma klister som jag själv i tonåren använde för att göra collage. I likhet med Limmerskan upptäckte jag fascinationen i att trycka ut stora mängder lim och hur det stelnade till en glasartad form inneslutande en mängd små bubblor.
Den där arian, jag nämnde, återkommer i slutet av föreställningens första akt. Vad som sedan följer i andra akten är att vi i publiken själva får undersöka rummet. Limmerskan ger vissa instruktioner men i stort sett rör det sig om ett fritt utforskande. Den som själv vill prova på att limma samman saker kan göra det, men framför allt ges möjlighet att ta del av de, ofta miniatyrartade, konstverk som ingår i scenrummet. Konstverken leder tankarna till sådan konst som omväxlande benämns l’art brut, outsider art eller ”annan konst”. Uttryck som är djupt personliga och inte försöker leva upp till estetiska konventioner.

Ellen Norlund tecknar och fångar med mobilkameran upp vad hon ritar och det hela projiceras i realtid på storbildsskärm. Men hon går också igenom digitalt bildmaterial som påminner om den copy-paste-teknik som är så vanligt förekommande idag. Det flesta som jobbar med datorn som arbetsredskap har vant sig vid att klippa och klistra digitalt. Skillnaden är förstås att den taktila känslan uteblir. Att konkret undersöka limmet och leka med dess olika möjligheter blir också ett utforskande av det analoga skapandets förutsättningar i motsättning till det digitala. Om det digitala klistrandet är exakt så blir det analoga limmandet oförutsägbart och kan övergå i fritt skapande.

Föreställningen som helhet följer också ett slags collagekoncept. Digitala uttryck blandas med analoga, som diabilder där klister applicerats på gamla foton eller bilder där limmet i sig ger upphov till visuella effekter. Det finns en stillsamt humoristisk ton i föreställningen som skapar en välgörande distans till klisterexcesserna. Därtill ett avsevärt mått poesi. Hon inte bara limmar utan rimmar också. Det krävs dock förmodligen en viss vana vid att se både performance och konst utanför mittfåran för att till fullo uppskatta detta mycket speciella verk.

Limmerskan och The Glue Movement

Malmö dockteater

Idé, koncept, regi, installation, rum och medverkande: Ellen Norlund.
Musik och ljuddesign: Jenny M. Jensen.
Ljusdesign: Kerstin Weimars och Hanna Reidmar.

Söndag den 12 november 2017

×