Spring Uje spring, av och med Uje Brandelius. Foto: Åse Bengtsson Helin
Uje Brandelius gästar både Kristianstad och Lund med sin föreställning.Foto: Åse Bengtsson Helin

Hyllad föreställning till Skåne

Men en färsk soloplatta ute och planer på att turnera med låtarna i form av en teaterföreställning fick Uje Brandelius den fruktade diagnosen.
Snart når Spring, Uje, spring Skåne – men det är en annan föreställning än vad han först hade tänkt sig.

Spring Uje, spring spelas 14/11 i Kulturkvarteret i Kristianstad  och 15/11 i Lund på Lunds Stadsteater.

“Lyssna på mig när jag sjunger om mig.” Frasen upprepas gång på gång i slutet av låten Självbiografi som inleder skivan Spring, Uje, spring, Uje Brandelius första soloalbum efter två och ett halvt decennium i spetsen för popbandet Doktor Kosmos.
– Den [textraden] är där för att ta ned och ironisera över mitt sätt att vara självbiografisk. Det är väl en kommentar också till hela vår självbiografiska tid som vi lever i, säger Uje Brandelius.
Ironin och satiren är centrala för Doktor Kosmos som gärna sätter upp en skrattspegel framför den popvänster som bandet själva är en del av. På soloplattan slår han annars an en allvarligare ton. Det är mitt-i-livet-funderingar, småbarn och 40-årskris.

Att spela på ”sunkiga rockklubbar” ännu en vända lät inte så lockande och visst fanns det en känsla av att det gått ganska lång tid sedan senaste Doktor Kosmos-plattan. Kanske skulle det inte komma så mycket folk när turnén nådde utanför storstäderna …
– Då funderade jag på att göra en utbyggd konsert där mellansnacket får ta överhanden så att det blir en föreställning.
Under arbetet hände dock något som fick hela projektet att ta en ny vändning.
– Jag märkte att min vänsterhand fungerade sämre och gjorde lite undersökningar. Efter många om och men fick jag reda på att jag hade Parkinsons sjukdom.
Den fruktade neurologiska sjukdomen som kännetecknas av rörelseproblem, stelhet och skakningar satte allt i ett annat ljus.
– Först var jag inte säker på om jag ville göra föreställningen över huvud taget. Jag funderade mer på mig själv och min familj. Det var inte mitt konstnärliga värv som snurrade i tankarna. Det var mer panik och ”vad fan händer nu?”.
– Men när jag tänkte efter så hade alla låtarna på skivan som jag hade tänkt ta med i föreställningen plötsligt fått en fördjupad relevans, de var ännu mer aktuella.

Uje Brandelius gästar både Kristianstad och Lund med sin föreställning.Foto: Åse Bengtsson Helin

Hur tänker du kring att låtarna fungerar så väl i relation till diagnosen?
– Det känns lite spöklikt. Skivan känns nästan som ett förebåd, så här i efterhand. Jag hade gärna varit utan sjukdomen och skivan har sin egen rätt även utan den. Men med sjukdomen blir den som en käftsmäll.
Själva inramningen till låtarna kom naturligtvis att förändras radikalt från de ursprungliga tankarna.
– Den kom att handla om en kille som gör en föreställning om en diagnos och vad den gör med hans tankar kring hans tidigare liv och hans kommande liv. Det är en föreställning om drömmar och vilka drömmar som är värda att uppfylla.

Uje Brandelius beskriver sig själv som ännu ganska lite påverkad av sjukdomen. Han skakar lite på vänster hand och har svårt att spela piano.
– Jag vet att det kommer en dag när jag får svårt att stå på scen. Jag försöker hitta andra konstnärliga vägar som passar en skröplig kropp bättre.

Är humorn i föreställningen en form av självförsvar?
– Nej, jag vet inte om jag skulle använda mig av det ordet. Det är ett sätt att berätta saker som jag är väldigt bekväm med. Det finns inget självändamål i att vara allvarlig. För mig är det mitt naturliga sätt att prata om saker – att ha en ironisk distans till det hela, att vara drastisk.

Hur hittar man det allmängiltiga i den personliga upplevelsen?
– När jag skriver texter så skriver jag väldigt detaljerat. Ju mer specifik man är desto mer allmängiltig blir man. Det känns alltid mer när man pratar om Huddinge sjukhus än om man pratar om ett sjukhus, även om lyssnaren aldrig har varit där. Jag är privat och personlig men jag vet att i det privata bor det allmängiltiga.

Jag tycker att det finns en känsla av förhöjd vardaglighet i dina texter på skivan.
– Jag jobbar lite grann som Marcel Duchamp – du vet han med pissoaren. Jag plockar fram en dagishämtning, en risifrutti, en täckjacka, en overall, ett tråkigt väder … vad det nu kan vara. Jag putsar på det. Jag sätter det på en piedestal. Jag sätter dit en skylt. Plötsligt är det konst.

Föreställningen Spring, Uje, spring har gjort succé i Stockholm innan den nu åker på turné. I DI Weekend skrev Jan Gradvall att den är bland det bästa man kan se på en svensk scen just nu och Po Tidholm skrev i Dagens Nyheter att föreställningen borde filmas och sändas på tv varje jul.
– Det är helt galet. Jag kan så klart bara tacka och ta emot. Men någonstans tycker jag också att det blev jävligt bra. Det blev precis som jag ville. Jag har inte kompromissat någonstans. Jag har gjort mitt livs första och kanske sista scenföreställning, då vill jag att den ska bli så jävla bra det bara går. Jag har skräddarsytt den här föreställningen utifrån vad jag är bra på. Det är klart att det är en lyx. Jag är ingen skådespelare, jag skulle inte kunna spela Strindberg eller Ibsen. Jag är jag, jag pratar om mina funderingar på mitt sätt.

Till sist måste frågan ställas: Doktor Kosmos har inte släppt någon skiva sedan 2008 års Hallå? – Finns bandet fortfarande?
– I högsta grad. Vi spelade in en ny skiva för två veckor sedan. Den kommer att släppas nästa år.

Spring Uje, spring spelas 14/11 i Kulturkvarteret i Kristianstad  och 15/11 i Lund på Lunds Stadsteater.

×