Foto: Claes Hall
Foto: Claes Hall
Foto: Claes Hall
Foto: Claes Hall
Foto: Claes Hall
Foto: Claes Hall
Foto: Claes Hall
Foto: Claes Hall
Foto: Claes Hall

Livet är (nästan) en schlager

Recension Med ett manus skrivet av mello-manusförfattaren Edward af Sillén intog Christer Björkman scenen på Malmö Live för att berätta om sitt liv genom musik i konserten “Smärta till hjärta”.
Men trots fokus på Björkman så var det MSO och Malmö Vokalensemble som stal showen.

Med paljettbeströdda platåskor till Studio 54 i New York, vidare till en frisörsalong i Borås och sen till Monaco, för att till sist landa i svenska schlagerfans hjärta. Christer Björkmans resa genom livet har gjort många turer. Från de första tonerna när han som femåring uppträdde med Anita Lindbloms “Sånt är livet” fångar han publiken.

Han är en estradör av rang och vet hur han ska göra. Gästartister under kvällen är Lill Lindfors, Sarah Dawn Finer, Maia Hirasawa, Love Antell och Shirley Clamp. De backas upp av Malmö symfoniorkester (MSO) och Malmö Live Vokalensemble som slänger sig vilt mellan samba, visor, schlagers och klassiska stycken av Ravel utan några som helst problem.

Att växa upp i en småstad, Borås, och känna sig osäker på sin sexualitet beskriver Christer Björkman som ångestfyllt. Men genom musiken hittade han en tröst och då främst i Ted Gärdestads musik. Ett av de mest rörande tillfällena under konserten är när Christer Björkmans make, Martin Kagemark, kommer in på scen och de tillsammans sjunger “Kaliforniens guld” som handlar om att söka lyckan.

Love Antell tar sig an “Helena” i ett bombastiskt arrangemang. Men det blir för bombastiskt. Även om Love Antell har utstrålning som få så kommer han inte till sin rätt i sammanhanget. Dock tar han revansch senare när Christer Björkman berättar om sin tid i New York och de ständiga besöken på den kända nattklubben Studio 54 – där han bland annat flirtade med John Travolta. Med en energisk discodans som man inte trodde fanns i rockräven Antell gör han Stevie Wonders “Uptight”.

MSO och kören ramar in, lyfter och framhäver gästartisterna och Christer Björkman med en självklarhet och självsäkerhet som är få förunnat. De briljerar i Donna Summers hit “I feel love” där de ges fritt spelutrymme. Det är minst sagt en upplevelse att få höra en fagott spela disco.

I kortversionen av Maurice Ravels stycke Bolero visar orkestern, ledd av dirigenten Marit Strindlund, sin skicklighet. Huvudpersonen till ära är stycket komplett med tonartshöjning och under tre minuter som sig bör för en äkta schlagerlåt. För att förstå bedriften i det ska man veta att originalstycket är 15 minuter långt.

När Christer Björkman inte själv är med och sjunger sitter han vid sidan om och betraktar konserten om sitt liv. Sarah Dawn Finer har en mäktig röst i “Sir Duke” och i sin egen schlagerlåt “Moving on” och Maia Hirasawa framför sin finstämda version av “Worrying kind”. Den största reaktionen från Björkman kommer när hans barndomsidol Lill Lindfors intar scenen med sin coola elegans. När hon river av “En sån karl” och “En man i byrån” är det inte många som sitter still i bänkraderna – eller i orkestern som trots instrument lyckas dansa lite där de sitter på sina stolar.

Konserten är trevlig, polerad och stundtals imponerande. Dock hade det varit roligt om manuset hade bjudit på fler överraskningar. Anekdoterna och historierna har hörts förut och vi är nyfikna på mer. Men det kanske kommer? För än är ju inte Christer Björkmans resa slut. Betyget blir fyra stjärnor. Men den där sista stjärnan – den tillhör MSO och Malmö Lives Vokalensemble.

×