Limmerskan och The Glue Movement Ellen Norlund Malmö Dockteater Foto: Ralph Bretzer
Limmerskan och The Glue Movement Ellen Norlund Malmö Dockteater Foto: Ralph Bretzer
Limmerskan och The Glue Movement Ellen Norlund Malmö Dockteater Foto: Ralph Bretzer
Limmerskan och The Glue Movement Ellen Norlund Malmö Dockteater Foto: Ralph Bretzer
Ellen Norlund experimenterar med formen i Limmerskan och The Glue Movement som har premiär på Malmö Dockteater på fredag.Foto: Ralph Bretzer
Limmerskan och The Glue Movement Ellen Norlund Malmö Dockteater Foto: Ralph Bretzer
Limmerskan och The Glue Movement Ellen Norlund Malmö Dockteater Foto: Ralph Bretzer

Ett collage i fyra dimensioner

I en känsla av sorg och alienation och i ett varmt barndomsminne föddes något som skulle bli ett collage i fyra dimensioner – ett gesamtkunstwerk där teater möter konstinstallation och videokonst.

”Jag klistrar, jag klistrar” säger Kristin i Strindbergs Ett drömspel. Hon klistrar tills det inte längre finns något att klistra,
”Det är synd om människorna” konstaterar guden Indras dotter gång på gång.

Klistrar tills det inte längre finns något att klistra gör även den enda medverkande i Ellen Norlunds märkliga blandning av teraterföreställning och collagekonstverk Limmerskan och The Glue Movement” som på fredag har premiär på Malmö Dockteater.
– Det här projektet utgår från min relation till, och utforskande av, lim som fysiskt material men också som utgångspunkt för ett existentiellt utforskande av att vara hel och att vilja sitta ihop med andra människor, med andra värden och med sig själv, berättar hon.

Allt tog sin början för två år sedan, i samband med en stor sorg och känslan av att många saker föll isär. Men det tog också sitt avstamp i ett varmt barndomsminne.
– Jag började tänka på situationer i mitt liv där jag känt mig närvarande och i kontakt med världen. Då dök det upp ett minne från mellanstadiet där vi satt och limmade, klippte och klistrade. Vi brukade sitta och hälla ut limmet för att det var så vackert när det rann. Det stelnade i små klumpar på bordet. De var genomskinliga med små bubblor i, nästan som glas.
– Efter att jag kommit på de här minnet gick jag och köpte en flaska lim och hällde ut den framför mig. Då kände jag samma kärlek och fascination för det här limmet nu som jag gjorde när jag var liten.

Vi sitter i den källarlokal på Norra Sofielund där Malmö Dockteater har sin hemvist och har just fått se en utdrag ur föreställningen om Ellen Nordlunds alter ego limmerskan.
Förställningen tänjer rejält på vad begreppet teater kan inrymma. Videosnuttar möter stillbilder och liveprojektioner från Norlunds mobiltelefon på den vita skärmen. Vi befinner oss mitt i en konstinstallation med ihoplimmade föremål.

Norlund själv pratar, ritar och – naturligtvis – limmar. Själva limmandet är, precis som i ett drömspel, både konkret och symboliskt.
– Jag har jobbat väldigt fritt associativt med vad limmande betyder. Jag har försökt limma ihop omöjliga saker: en blomma, klockor, att limma tid. Jag har också försökt att limma ihop den här personan till mig själv som också är ett försök att limma ihop ett annat varande, en möjlighet att vara på ett annat sätt.

I de fanzine Ellen Nordlund gjorde dagligen växte limmerskan fram som en persona, som ett slags karaktär eller en aspekt av hennes egen person.
– Karaktären och jag är helt sammanlimmade fast ibland går de isär. Det är inte en roll, mer en längtan efter att vara någon annan, att skapa en fiktion kring sig själv. … som när man tar på sig en cape och så blir man plötsligt någon annan.
– När limmerskan hade fått ett namn var det väldigt tydligt för mig att det här har jag gjort hela livet; jag har limmat, lagat och lappat relationer, mig själv och hela tiden velat att saker ska sitta ihop. Samtidigt har jag velat släppa taget, låta saker rinna ut och falla isär.

Hennes förhoppning är att det ska bli något slags ”häng” i lokalen. Att besökarna ska kunna komma och gå lite som de vill. Se på föreställningen och föremålen, att man ska kunna gå ut och handla fika och sedan komma tillbaka.
– Det är ett rum där folk ska få ta och känna på saker och själva få kontakt med materialet, med papper och penna och lim, och se vad det väcker.
– Formen återstår ju att testa. Vi får se hur det utvecklas med publiken. Det kanske är en person som älskar det och sitter i två timmar medan alla andra är borta. Då får det vara så.

Hon ser på limmet som ett möjliggörande material som kommer in i ett skede där saker är trasiga eller att man vill att de ska sitta ihop. Det gör det också möjligt att sätta samman föremål på nya, oväntade sätt.
– Just därför är collageformen extra viktig i det här projektet eftersom jag tänker på hur det relaterar till hur hela vårt liv är ett collage där vi försöker sätta ihop dem så som vi vill att de ska vara.

Tanken på Drömspelet, och Kristin som klistrar och klistrar för att isolera sina fönster medan Indras dotter sitter och känner sig kvävd, fanns inte med från början, men har naturligtvis slagit Norlund.
– Det finns något i det där ”både och”:et. Man limmar och limmar och till slut så har man limmat in sig själv. Det där lappandet är både destruktivt och helande – den motsättningen känns spännande.

×