Johnny Bode. Arkivbild

När nöjesvärldens ”enfant terrible” hamnade i Malmö

Krönika Och ingen tror på Johnny för han ljuger. Han ljuger, han fuskar och stjäl. Nej, ingen gillar Johnny för han ljuger. Han ljuger så han tror på det själv.
(Wilmer X – Balladen om Ljugar-Johnny)

De vana flanörerna på Regementsgatan tittade bort när den lille korpulente mannen kom ut från systembolaget. Just den här dagen var han klädd i en luggsliten rock.

Andra dagar hade han setts både i en hel ylledräkt och i en komplett amiralsuniform.

Mannen spanade över gatan, bort mot den lilla krogen på Nils Forsbergs plan, och funderade på att tillbringa några timmar där.

Men kanske inte, där fanns visst ett gäng obetalda notor och ägaren, som kom från Sicilien, hade uttalat allt annat än täckta hot vid förra besöket.

I stället svängde Johnny Bode till höger vid nästa kvarter och gick mot sin lilla enrummare på Fågelbacksgatan.

Det är en dag i slutet av 70-talet och Johnny har faktiskt bott på samma adress en hyfsat lång tid efter att ha flyttat runt i Malmö under flera år.

– Jag trivdes inte, förklarade Johnny när någon frågade – i själva verket handlade det mest om obetalda hyror.

På Fågelbacksgatan skulle han dock fortsätta att bo – och betala hyran – i ytterligare några år.

Johnny Bode flyttade till Malmö för första gången 1961 sedan Britt Wadner på Radio Syd ordnat en lägenhet åt den då hemlöse barndomskamraten.

I Malmö fick han utrymme i piratradiokanalen och därpå engagemang på Centrumlinjens båtar till Köpenhamn. Ofta gick gagen jämt ut mot notorna, men han skötte sig i alla fall hyfsat.

Via det lilla skivbolaget Oktav på Drottningtorget gavs han även möjlighet att spela in några av sina gamla låtar. På skivbolaget gjorde man det mest för att vara hygglig, men Johnny gick in för uppgiften.

När Johnny själv talade om denna första Malmötid nämnde han också att han blev kamrat med Piraten under ett Savoybesök. Och herrarna träffades sedan ganska ofta för samtal över en bägare. Eller betydligt fler.

Dessvärre lockade Stockholm och Johnny återvände till huvudstaden. Bara för att upptäcka att han fortfarande var persona non grata inom nöjesvärlden. I stället spädde han på sitt redan tjocka brottsregister med sol-och-vårande, stölder och bedrägerier.

I början av 1962 dök Johnny upp på skivbolaget Oktav, klädd i päls, skotskrutig kjol och pjäxor. Han kallade sig då Florence Stephens på Huseby.

Johnny greps samma dag av polisen i Köpenhamn och skickades till Stockholm. I mitten av mars dömdes han till rättspsykiatrisk vård – som ”femfemma”.

Efter avtjänat straff återvände Johnny Bode till Malmö.

Varför har många undrat och något riktigt bra svar finns kanske inte.

En spekulation kan vara att det i Sveriges tredje stad fortfarande fanns krogägare som inte kände honom.

Dessutom hoppades han att Gösta Folke, Malmö stadsteaters dåvarande operettälskande chef, skulle ta honom till sitt hjärta.

Närheten till Köpenhamn och fantasier om engagemang på andra sidan Sundet spelade säkert också en viss roll.

Det tog emellertid inte Johnny Bode många år för att bli portförbjuden på nästan samtliga av Malmös krogetablissemang.

Och Gösta Folke gjorde allt för att hålla den den skandalomsusade före detta artisten borta från teatern.

Men Köpenhamn då? Tja, det närmaste Johnny Bode kom en karriär i Danmark var nya spelningar på Centrumlinjen.

Inte ens att han blev dryckeskamrat med den danske komikern Dirch Passer hjälpte till.

Fast bland de festglada studenterna i Lund var Johnny Bode ändå en kultfigur. En bidragande anledning var att han gästat en av deras mer skumma fester i sällskap med inhyrda strippor. En tidig vårdag 1968 bjöd de in honom för att underhålla under en frackfest på studentkåren. Med önskemål om att skriva ”en fräck låt”.

Johnny Bode satte sig vid pianot och skrev ”Runka mig med vita handskar på” – jo, han gjorde succé på studentfesten

Nästa dag knackade det på dörren hemma hos den lätt bakfulle kompositören. Utanför stod två herrar från det ljusskygga skivbolaget Rondex.

De ville att Johnny skulle spela in en hel skiva med porriga låtar. Och så blev det – senare samma år släpptes ”Bordellmammas visor. Med Johnny Bode som kompositör och sångare.

Revysångerskan Lillemor Dahlqvist stod för den kvinnliga sången. Delar av teaterorkestern spelade (utan att få höra texterna) och popbandet Troublemakers satte stämmorna.

Lillemor Dahlqvist var vid tidpunkten på väg uppåt i karriären med engagemang hos Sten-Åke Cederhök i Göteborg och ett nästan underskrivet kontrakt med Kar de Mumma i Stockholm. Hon var mycket tveksam till att sjunga texterna, men ställde upp efter löfte om total anonymitet.

Innan skivan nådde pressarna visste dock de flesta i Malmös dåtida nöjessväng (vilken inkluderade journalister) vem som sjöng. Uppgiftslämnaren var självklart Johnny Bode.

Efter det gick Lillemor Dahlqvists karriär i stå, varpå hon 1973 återvände till Johnny Bode och porrlåtarna på plattorna ”Styrman Janssons Frestelser” samt ”Sexrevyn”.

På den andra plattan, ”Bordellmammas dotter” skötte Lena Junoff sången.

Trots att Johnnys porrskivor inte distribuerades den ”vanliga” vägen sålde de i stora mängder, framför allt ”Bordellmammas visor”.

Räknat i dagens pengar, mellan tummen och pekfingret, gjorde Johnny Bode drygt tio årsinkomster på porrskivorna. Pengar som företrädesvis kom krögare i Malmö och Köpenhamn samt Centrumlinjen tillgodo.

Redan julen 1974 var pengarna slut och Johnny satt hemma i lägenheten med några dryckesbröder.

– Jag ska ordna en julskinka, sade han plötsligt.

Därefter ringde Johnny upp Hotell Savoy, och härmade advokat Henning Sjöström:

– Jag är på genomresa och ska vidare till Holland. Nu har jag glömt det viktigaste – en julskinka. Kan ni ordna en till mig och skicka räkningen till mitt kontor i Stockholm. Jag skickar en taxi.

Chefsportiern överlämnade skinkan till en taxichaufför, men tittade sedan ut mot bilen. Och kände igen en rundnätt liten man i baksätet …

Men Johnny Bode hade fler krogtricks än att bara simpelt smita från notan.

Den 12 mars 1975 skickade advokatfirman Staffan Briems ut följande meddelande till några av stadens krögare:

”Härmed får jag meddela att advokatbyrån icke har något engagemang så att den betalar någon räkning för Johnny Bode Delgada”.

Med tiden lugnade Johnny ner sig, till viss del säkert beroende på en tilltagande sjukdomsbild.

Under hans tio sista år i Malmö var han också ofta intagen för psykiatrisk vård på Östra Sjukhuset.

Den 25 juli 1983 hittade Lillemor Dahlqvist honom död i lägenheten på Fågelbacksgatan – han hade ett halvår tidigare fått flytta till en likadan etta på bottenvåningen.

Johnny Bode Delgada jordfästes den 4 augusti i Uppståndelsens kapell i Limhamn. Lösöreförteckningen var på 762 kronor, varav 500 kronor för pianot.

×