Birgitta Wesén var barnskådespelare och berättar att hon var med om att introducera jeansen i Sverige. Foto: Håkan Jacobsson
Birgitta Wesén har älskat hundar sedan hon var liten. Foto: Håkan Jacobsson
Birgitta Wesén har älskat hundar sedan hon var liten. Foto: Håkan Jacobsson
Rännstensungar började som pjäs i Malmö Folkets park innan den blev film 1944.

Rännstensunge och jeanspionjär

BARNKÄNDIS. I mitten på 1940-talet var Birgitta Weséns – eller Hoppeler, som hon hette då – ansikte ett av Sveriges mest kända. Hon spelade med i flera filmsuccéer. Senare var hon med om att introducera jeansen i Sverige.

Namn: Birgitta Wesén
Ålder: 82 år
Yrke: Pensionär
Familj: Maken Kjell, två döttrar, två söner, femton barnbarn och fem barnbarnsbarn.
Bor: Gård i Norra Hultarp mellan Höör och Röstånga.
Intressen: Hundar, hästar, djur och natur.

Rännstensungar och Ebberöds bank är filmer som, trots över 70 år på nacken, fortfarande finns i det allmänna medvetandet. Ebberöds bank har etablerats som ett fast uttryck i språket, sången ”I min lilla, lilla värld av blommor” från Rännstensungar är det fortfarande många som kan stämma upp i.
– Jo, visst var det jag som sjöng den, säger Birgitta Wesén.
I Rännstensungar, som kom 1944, var det hon som spelade Ninni, den hjärtegoda flickan som satt i rullstol och tyckte om att måla. Rollfiguren älskades av biopubliken och Birgitta Hoppeler blev kändis. Hon berättar att uppmärksamheten kändes besvärlig för en nioåring:

– Ja, kolossalt. Det var väldigt jobbigt att gå ut på gatorna, folk pekade och tisslade.
Hennes barndoms gator, de var Malmös. Hon föddes i Stockholm. men efter en kort period i Göteborg kom hon till Malmö när hon var tre år gammal.
– Min pappa hade fått en bra plats här; han hade blivit annonschef på Skånska Dagbladet.
Birgitta Wesén vill minnas att det var hennes far som tog med henne till barnteatern i Folkets park.
– Han hade för sig att jag skulle bli skådespelare.

Det var en livaktig verksamhet, som fostrade många som sedan blev kända skådespelare. Jan Malmsjö, Hans Lindgren, Gunnel Nilsson, för att nämna några i just hennes kull.
Man spelade både regelrätta pjäser och gav revybetonade föreställningar. Birgitta Hoppeler spelade bland annat huvudrollen i Prinsessan Bortskämd.
Materialet skrevs av Åke Hodell och en gång kom han med ett manus till pjäsen Rännstensungar.
– Den blev väldigt uppskattad, det kom mycket publik. Det kom folk från Stockholm och bestämde sig för att filma den.
Huvudrollen gick till den etablerade stjärnan Adolf Jahr, men barngänget var ungefär samma Malmöbarn som spelat i Folkets park.

Filmarbete beskrivs ju ibland som bestående av mest väntan. Var inte det svårt för en så ung flicka?
– Nej. Jag hade ju alla mina kamrater runt mig. Vi hade en fin sammanhållning.
Filmen utspelar sig i Malmö, exteriörerna spelades in på en liten gata och bakgård i centrala stan, men Birgitta Wesén minns inte längre exakt var.
Att filmen utspelar sig i Malmö är det ingen som hör på skådespelarna:

– Vi talade någon sorts rikssvenska. Man kunde inte gå upp på scenen, ens i Folkets park i Malmö, och prata skånska. Vi hade en lärare som vi gick för.
1945 var hon med i Edvard Perssonfilmen Den glade skräddaren och året efter i Ebberöds bank:
– Det skrevs att Adolf Jahr var med i den bara för att få spela med mig igen.
Den blev ingen kritikersuccé, men publiken kom och Ebberöds bank har ju blivit ett begrepp.

Sedan blev det inga fler filmer:
– Jag fick ägna mig åt skolan. Mina föräldrar var väldigt noga med det.
Birgitta Wesén berättar för oss om sina filmminnen i sitt kök i Norra Hultarp, nordväst om Höör.

På en vägg sitter bilder på tre glada ungdomar. Det är tre barnbarn som hon aldrig mer får träffa; hon miste dem i tsunamin i Thailand 2004.
Hon berättar om dem, om hur de kom förbi för att säga hej då inför den där julresan, som fick ett så tragiskt slut för så många.

Det var 1975 som hon och maken Kjell flyttade hit. Hon må vara stadsbarn från början, men landsbygden var ingen främmande miljö för henne:
– När jag var barn bodde vi alltid på landet på somrarna, både vid Åsnen i Småland och i Blekinge.
– Jag var helt fascinerad av skogen och skogens invånare, och det är jag fortfarande. Jag har till och med mött en älg här uppe och stått och pratat med den. Rädsla, det är en egenskap jag inte har.

Här har hon också fått möjlighet att leva ut ett annat intresse, nämligen hundar. Här har hon fött upp flera kullar rottweiler.
När hon var liten hade familjen ingen hund. Men hon löste det på sitt sätt:
– Jag gick runt till människor och knackade på och frågade om jag fick gå ut med deras hundar.
Hon lät alltså filmandet vara ett tag, men visst ville hon bli skådespelerska. Hon var 18 år och hade just gått ut flickläroverket vid Slottsgatan.

– Stadsteatern i Malmö hade en elevskola och där prövade jag ju in. Jag var så säker på att det skulle gå bra, så när listan på de antagna kom och mitt namn inte var med blev jag så besviken.
– Jag har fått höra att det satt en man i juryn som inte ville ha mig – det var Ingmar Bergman.
Den kände skådespelaren Benkt-Åke Benktsson var chef för elevskolan och försökte trösta:
– Han kallade upp mig på sitt kontor och sade att jag inte skulle vara ledsen, ”Du är begåvad, du kan fortsätta”, sade han.

Men så blev det inte. Kärleken kom emellan.
– Hade jag inte blivit förälskad hade jag nog fortsatt.
1955 gifte hon sig med Kjell Wesén, vars far hade startat Engelbrektsboden, en klädaffär i Malmö, och där kom hon att arbeta en hel del.

– Vi var först i Sverige med jeans – mycket tack vare mig, faktiskt.
– Jag stod och expedierade, när det kom in två unga män och började se sig omkring. Jag såg att en av dem hade jeans – fast det var importförbud från Amerika. Kjell hade sagt att när det gick att importera från USA igen skulle vi ta in jeans.
– Så jag frågade killen var han hade köpt sina och han svarade: I Belgien. Jag hämtade Kjell och han körde till Belgien och handlade. Det blev något med 5 000 par av märket Leiba.
Malmöborna var med på noterna:
– Det var köer långt ut på gatan.
– När importen från USA släpptes fri fick Kjell ensamrätten till Lee i Sverige.

När barnaskaran växte ägnade hon sig åt hemarbete. Familjen bodde på flera adresser i Malmö och Lomma innan de hittade stället i Norra Hultarp.
Där har de haft både hästar och kor och Birgitta Wesén berättar att hon har drivit kor mellan beten från hästryggen, som en riktig cowgirl.

Numera är det slut med sådant. Hunduppfödningen har också blivit för jobbig, men ett par gamla trotjänare har hon fortfarande kvar hemma på gården.
Där håller hon helst sig själv också. Hon och maken har rest mycket, världen runt:
– Det vill han fortfarande, men det vill inte jag. Jag har sett vad jag ska, och får jag inte ta med mina hundar kan det vara.

Men ger hon sig ut bland folk händer det fortfarande att hon blir igenkänd som flickan som sjöng om sin lilla lilla värld av blommor.
Och förresten; hon har faktiskt synts på film en gång till sedan barnaåren. När det gjordes en nyinspelning av Rännstensungar 1974 – med Cornelis Vreeswijk i Adolf Jahrs gamla roll – skymtade hon förbi som statist.

Namn: Birgitta Wesén
Ålder: 82 år
Yrke: Pensionär
Familj: Maken Kjell, två döttrar, två söner, femton barnbarn och fem barnbarnsbarn.
Bor: Gård i Norra Hultarp mellan Höör och Röstånga.
Intressen: Hundar, hästar, djur och natur.

×