Kerstin Andersén och Bertil Andersén har länge kämpat för att fler ska börja röra på sig. Foto: Oscar Schau
Kerstin Andersén och Bertil Andersén grundade Gerdahallen. Foto: Oscar Schau
Trots pensionen håller Kerstin Andersén och Bertil Andersén fortfarande träningspass. Foto: Oscar Schau
Kerstin Andersén och Bertil Andersén är glada att se hur Gerdahallen ständigt växer. Foto: Oscar Schau

Ständiga förkämpar för människors hälsa

Självständiga. I hela sitt liv har de arbetat med idrott och hälsa. I dag är Kerstin och Bertil Andersén glada över att se hur deras hjärtebarn Gerdahallen har vuxit och frodats.

Namn: Bertil Andersen och Kerstin Andersen.
Ålder: 77, 76.
Bor: Centrala Lund.
Familj: Två döttrar och fem barnbarn.
Gör: Pensionerade, men är mycket på Gerdahallen.
Vid sidan av idrotten: Läser böcker och tillbringar mycket tid på landet, där de arbetar i trädgården.
Bästa träningstipset: Gympa, för rörlighet, styrka och smidighet.

De står i lobbyn på Gerdahallen, klädda i träningskläder och redo för ännu en dags träningspass. Tillsammans grundade och byggde de på 80-talet det stora träningscentret i Lund, dit tusentals i dag tar sig för att träna varje vecka.
Men att det skulle bli så var aldrig självklart.

Paret bosatte sig i Lund 1965, efter att Bertil fått en heltidstjänst som idrottslärare på universitetet. Han höll till på Palaestra i Lundagård och efter en tid gick Kerstin även in på en halvtidstjänst.
De beskriver den första tiden som en uppförsbacke.
– Det var väldigt få av studenterna som motionerade. Några enstaka tog på sig en mössa och sprang en runda i Stadsparken efter mörkrets inbrott, men det ansågs inte vara intellektuellt att idrotta, säger Bertil Andersén.
Kerstin nickar roat:
– Motionsgymnastik var för äldre damer och kallades ”husmorsgymnastik. I dag vet de flesta att man måste röra på sig.

Själva hade de alltid sysslat med träning. Kerstin började som treårig att träna balett och gick sedan vidare till gymnastik. Bertil ägnade sig åt friidrott, fotboll och handboll. I 20-årsåldern sökte sig båda till GIH i Stockholm, en prestigefull idrottslärarutbildning med en knivskarp konkurrens om platserna.
På skolan fann de varandra – i rökrutan.

– Jag vågar knappt säga det, men vi var rökare. Hade vi inte varit det hade vi nog aldrig träffats. Det fanns ett litet rum för rökare, där vi ofta sågs. Vi började som kompisar men fann sedan varandra på riktigt. Men med rökningen slutade vi sedan, säger Bertil.
– Du kan inte ana hur mycket folk rökte på den tiden. Det var inte klokt. Till slut insåg man hur onödigt och snuskigt det var. Det värsta man kan göra är att inte motionera och samtidigt röka, säger Kerstin.

I Lund kom paret snart på en lösning för att locka fler till träningen. Innanför nationernas väggar hade nämligen studenterna en tendens att dansa till musik.
– Vi såg vad de gjorde på fritiden – dans och supande. För många var det den motion som man fick. Vi tog helt enkelt musiken som folk redan dansade till och lade till den på träningen, säger Kerstin Andersén.
Idén resulterade i den moderna gympan. Det blev snabbt en hit.
Men i början drog träningen främst kvinnliga deltagare. Bertil Andersén blev därför tvungen att locka killarna med något mer macho.

– På den manliga sidan blev det mycket styrka och cirkelträning. Det var tufft, men det behövdes styrka för att de skulle kunna tänka sig det. Men de ville inte stå och flaxa med armarna, så att säga, det var inte inne då, berättar han.
Besökssiffrorna steg stadigt och gick igenom taket i början av 80-talet. Tidningar och TV besökte Palaestra för att rapportera om Kerstins och Bertils toppmoderna träningspass.
– Detta var något helt nytt. Det var mycket jobb, men ett positivt sådant. Man kände att man gjorde en vettig insats och främjade människors hälsa, samtidigt som vi fick kvitto på att folk som tidigare inte kunde sova äntligen fick sin sömn. Det var miljontals sådana bekräftelser på att folk mådde bra, så på det viset har det varit otroligt, säger Kerstin.
– Det var ett sätt att leva. En del frågade hur vi stod ut med att jobba, träna och dessutom leva tillsammans, men det gick jättebra, säger Bertil.

Men en natt brann Palaestra ner. Efter att en tid ha flackat runt mellan olika lokaler fick de till slut idén att bygga en ny. På platsen för den nuvarande Gerdahallen låg ett antal tennishallar, men 1983 byggde de en stor gympasal med tillhörande omklädningsrum.
Pengarna kom från ett intensivt lobbingarbete med hjälp av den dåvarande rektorn, Crafoordska stiftelsen, Wallenberg och lån.

I början var det bara vara de själva som höll i träningen. I dag är omkring 200 personer inskrivna som tränare på Gerda.
– Om vi hade 2 400 medlemmar på Palaestra steg det till 4 000 bara första halvåret på Gerdahallen. Det var så mycket folk, säger Bertil.
Parallellt som de drev verksamheten på Gerdahallen tränade Bertil svenska handbollslandslaget under totalt 25 landskamper. Han fick flera erbjudanden om att träna utländska lag: USA:s, Tysklands och förenade Arabemiratens landslag, med löften om hög lön och särskilda förmåner.

Men det slutade med att han i stället hjälpte Norge, som då saknade utbildade lärare, i 10 års tid. Helt ideellt.
I dag ångrar han inte beslutet.
– USA var väldigt lockande. Men vi kunde inte flytta dit på grund av barnen. Det var precis när Palaestra brann, så hade vi haft Gerdahallen då hade förslaget inte ens funnits på kartan. Det var vårt, det hade vi byggt upp helt själva, säger Bertil.

– Jag känner att jag gjorde rätt. Jag blev ofta erbjuden ofattbara löner, men jag har alltid tyckt om att jobba ideellt, att hjälpa till där jag behövs. Genom besluten har vi kunnat styra våra egna liv. Hade man gått med på en massa erbjudanden hade till slut andra styrt oss.

En gång fick Kerstin och Bertil även ett erbjudande om att äga Gerdahallen. Men de tackade nej.
– Nej, så stressigt att vara egenföretagare. Det är inte värt pengarna. Tänk vad mycket magknip man skulle ha haft. Man får väga arbetsinsatsen mot hur mycket lust det ger, säger Kerstin.

Viljan att hjälpa andra sitter i ryggraden och gör sig påmind både på fritiden och på jobbet.
Bertil reser sig från stolen, krummar ryggen, fattar tag i en imaginär rullator och linkar långsamt runt i rummet.
– När jag tittar ut från vårt fönster i centrala Lund så ser jag folk i 60-årsåldern som går så här. När de ska gå upp för endast små trappor så ser det fruktansvärt ut. Tänk vad man skulle kunna göra om man samlade hundra stycken och körde en termin styrketräning med dem. Vi vet ju hur positivt det är, vi har massor av sådana människor som går här på Gerda, säger han.

– I eftermiddag ska jag ha seniorgym. Tränar man styrka kan man till slut avlasta lederna, vilket är oerhört viktigt, för att bland annat förebygga artros.
Bertil och Kerstin Andersén är noga med att poängtera att träning inte måste vara utmattande för att göra nytta. Många tror detta och blir avskräckta att börja, enligt dem.

– Vi har många seniorgrupper där det är omvittnat att vissa till slut släpper rullatorerna och börjar att gå som vanligt igen, säger Kerstin Andersén.
– Man måste absolut inte träna varje dag. Folk tror ju att man måste få blodsmak i munnen för att det ska ge effekt, så är det verkligen inte.

Namn: Bertil Andersen och Kerstin Andersen.
Ålder: 77, 76.
Bor: Centrala Lund.
Familj: Två döttrar och fem barnbarn.
Gör: Pensionerade, men är mycket på Gerdahallen.
Vid sidan av idrotten: Läser böcker och tillbringar mycket tid på landet, där de arbetar i trädgården.
Bästa träningstipset: Gympa, för rörlighet, styrka och smidighet.

×