Johan Ascard, ordförande i Skånes stamningsförening, vill lyfta stammande personers situation. Foto: Oscar Schau
Johan Ascard jobbar idag som samordnare på Jordbruksverket. Foto: Oscar Schau
Johan Ascard sökte själv hjälp för sin stamning som 20-åring. Foto: Oscar Schau

”Viktigt att vi som stammar hjälps åt”

Personligt Johan Ascard har stammat sedan han var liten, en börda i livet han ständigt har trotsat. I dag hjälper han andra som stammar och engagerar sig för att skapa en större förståelse från resten av samhällets sida.

Namn: Johan Ascard.
Ålder: 58.
Familj: Fru och tre barn, varav ett stammar.
Bor: Lomma.
Intressen: Hobbypilot.
Aktuell: Är ordförande i Skånes Stamningsförening. På lördag infaller den internationella stamningsdagen.

På söndag är det den internationella stamningsdagen, en dag för att uppmärksamma och belysa stammande personers problem.
Ungefär en procent av den vuxna befolkningen stammar. En av dem är Johan Ascard.

Sedan fyra år tillbaka sitter han som ordförande i Skånes Stamningsförening, en handikappspolitisk organisation med syftet att arbeta för bättre villkor för stammande personer.
– Det känns viktigt att vi som stammar hjälps åt, säger Johan Ascard.
– Stamning är ett jobbigt och dolt handikapp, som man till stor del bär inom sig. Många som stammar har ofta skuld- och skamkänslor för att de stammar, vilket leder till att det blir ännu värre. Det blir en ond cirkel. Man kan säga att stamning är det som uppstår när man försöker att inte stamma.

En av de vanligaste känslorna bland stammande personer är, enligt Johan Ascard, känslan av utanförskap och utsatthet – att man inte blivit den man ville eller kunde bli.
Han upplevde själv problem i skolan på grund av att han stammar. Johan Ascard beskriver hur han inte kunde uttrycka sig, drog sig undan och sällan räckte upp handen.
Situationen blev knappast bättre av den oförståelse han möttes av hemma.

– Jag bodde med min far och min bror, och i den generationen pratade man inte särskilt mycket om känslor och om hur man har det. Min far kunde till exempel säga att jag aldrig kunde bli lärare eller ha ett jobb där jag pratar mycket. Kanske, på grund av att min far sa så, skapade det en revanschlust och en envishet som gör att jag i dag jobbar i ett informationsyrke.
– Vad som ofta är ett större problem är alla skuld- och skamkänslor, att man inte duger. Att man inte kan, inte kommer att få jobb, flickvän eller komma in på den utbildning man vill. För att man känner sig kass på grund av att man stammar. Om det känns bättre inombords så kommer stamningen att bli ett mindre problem, säger Johan Ascard.

I sina yngre tonår under 70-talet gick Johan Ascard själv till skolsköterskan, som i sin tur skickade honom vidare till en logoped. Han ville få hjälp.
Behandlingen han fick handlade till stor del om samtalsterapi, inspirerad av psykologin – en ofta praktisk och hård behandling.
– Man pratade om att ”härda” sig. I terapin kunde man ringa till en affär och fråga om priset på Coca cola, eller stammandes ställa frågor till vilt främmande människor på stan. Man utsatte sig för det man var mest rädd för.
– Det fick paradoxalt nog effekten att jag stammade mer. Man blir mer uppmärksam på stamningen, så inledningsvis kan sådan terapi få den effekten. I dag inser man att stamning inte bara uppstår socialt, utan att den även är neurobiologisk. Hjärnans styrning av talet kan vara instabil: Trots att jag vet att e:et kommer efter v:et så är det något som blockeras för en stund innan jag kommer vidare.

I dag jobbar han till viss del med talteknik, på att ta sin tid, artikulera och planera in andningspauser i talet.
– Det kan handla om att sänka tempot, ta pauser, jobba med andningen, tänka på att tala i korta fraser på utandningsluften. Tänker man på till exempel taltempo, artikulation och pauser, då finns det inte så mycket utrymme kvar till att stamma. Logopeder jag känner jobbar nu med båda bitarna, dels talteknik, men också med det psykosociala.

– Jag tror dock att alla stammare kan uttala alla ord och bokstäver. De flesta har ett helt flytande tal när de pratar med katten hemma. Stamningen uppstår ofta i mötet med andra människor. Det är detta som gör stamningen nyckfull, konstig för en själv och andra.
Enligt Johan Ascard finns det mycket som kan göras för att förbättra situationen för personer som stammar. Men viktigt är även att den som stammar hjälper till.

– Om någon avbryter en, att man i stället för att bli förbannad och titta bort berättar att man stammar och vill prata till punkt. Samtidigt stammar jag inte mindre för att någon fyller i ord eller avbryter mig. Kommunikationen måste jobbas med från båda hållen.
– Men information om vad stamning är och vad man kan göra åt det tror jag är det viktigaste. Att lärare på alla nivåer hyser en förståelse för stamning, precis man har för till exempel dyslexi. För dyslexi finns en manual att gå efter – en sådan har man inte för stamning på samma sätt. Det handlar inte om att ta bort krav, utan om att anpassa och göra annorlunda.

Namn: Johan Ascard.
Ålder: 58.
Familj: Fru och tre barn, varav ett stammar.
Bor: Lomma.
Intressen: Hobbypilot.
Aktuell: Är ordförande i Skånes Stamningsförening. På lördag infaller den internationella stamningsdagen.

×