Foto: Emmalisa Pauly

Partyfeeling och dödsångest

Recension

Evigt Ung av Erik Gedeon
Scen: Malmö Stadsteater, Intiman
Översättning: Klas Abrahamsson
Regi: Heinrich Christensen
Scenografi och kostym: Astrid Lynge Ottosen
Kapellmästare och sångarrangemang: Sanna Hodell
Ljus: Sven-Erik Andersson
Mask: Robin Davidsson
På scen: Håkan Paaske, Sanna Hodell, Marianne Mörck, Bill Hugg, Li Brådhe, Hans-Peter Edh, Katarina Lundgren-Hugg

Vi befinner oss en bit in i framtiden, och merparten av stadsteaterns ensemble har hunnit lämna jordelivet. Lever och andas (om än med viss möda) gör emellertid fortfarande Li Brådhe, Hans-Peter Edh, Bill Hugg, Katarina Lundgren-Hugg och Marianne Mörck som av sin diktatoriska sköterska Håkan Paaske och hans hunsade underhuggare Sanna Hodell har beviljats ett studiebesök på sin gamla arbetsplats, Intiman, dagen innan hela teatern ska rivas.

Ur detta grundackord utvecklar sig en föreställning som till allra största delen består av musik och sång, och i ytterst liten utsträckning bärs framåt av tydlig handling. Kring gamla svängiga listpopsgodingar från det glada 1900-talet byggs musikaliska tablåer som ur olika vinklar närmar sig pjäsens tema – vårt ofrånkomliga och outhärdliga åldrande och vår lika ofrånkomliga och outhärdliga död.

Låter det motsägelsefullt? Japp. Erik Gedeons pjäs, vars segertåg genom Europa nu alltså nått Malmö, vilar på skärande kontraster av vassaste sort. Skratt som sätts i halsen, partyfeeling och dödsångest i en enda röra.
Egentligen borde det inte fungera. Egentligen borde det bli pannkaka av denna makabra blandning av buskis, parodi, karikatyr, groteskeri, smärtsam mänsklig sårbarhet och existentiella bråddjup.
Men det blir det inte.
Det beror förstås i hög grad på att vi har att göra med en samling lysande skådespelare, som dessutom alla visar prov på en i sammanhanget passande tonsäkerhet (med Sanna Hodell som lagets omistliga musikaliska kugge vid pianot). Håkan Paaske är ljuvlig i sin förnumstiga tyranni, men det är de fem gamlingarna (elegant föråldrade av Robin Davidssons mask) som ges mest utrymme att glänsa på scen, och de går alla förnämligt i land med den grannlaga uppgift som ålagts dem. De är roliga (inte minst, i all stillhet, Li Brådhe som briljerar i underspel), tramsiga, kättjefulla, ömsinta (Hans-Peter Edh är underbar och hjärtskärande i sin gestaltning av kärleksfull make till hopplöst förvirrad fru) och rebelliska, men också små, sköra, utlämnade och sorgliga.

Somligt befinner sig farligt nära diverse olika gränser; mot det alltför plumpa, det alltför enkla, det rent genanta. Somligt blir, å andra sidan, enormt berörande. Som när den milt dementa Katarina Lundgren-Hugg bokstavligt talat har fråntagits sin allra sista lilla spillra mänsklig värdighet, och gör en naken tolkning av Radioheads gamla monsterhit Creep, eller när Marianne Mörck i en spröd version av Alphavilles Forever Young medger att jo, visst vill man egentligen helst av allt leva för evigt.
Och så blir det stundtals sjukt ösigt också, som när en skönsjungande Bill Hugg river av Hot Chocolates You sexy Thing eller när hela gänget har rökt sig skyhöga och flummar loss i Ulf Neidemans Häng me på party.

Ja, det här är en spretig föreställning, men det är också en föreställning som levererar en välriktad smocka mot ett fruktansvärt åldersdiskriminerande samhälle (förkroppsligat av Paaskes sköterska) som helst ser att gamla människor sitter stilla och lydigt i dödens väntrum och sjunger imbecill allsång. Och så är det en föreställning som kan få en 42-åring att gå raka vägen hem till stereon och dra på soundtracket till åldringarnas revoltförsök, Magnus Ugglas Vittring, och fuldansa och skråla ALLTING SOM JAG VILL KAN JAG GÖRA och känna att livet är kort och förunderligt och värdefullt. För det är det ju sannerligen.

Evigt Ung av Erik Gedeon
Scen: Malmö Stadsteater, Intiman
Översättning: Klas Abrahamsson
Regi: Heinrich Christensen
Scenografi och kostym: Astrid Lynge Ottosen
Kapellmästare och sångarrangemang: Sanna Hodell
Ljus: Sven-Erik Andersson
Mask: Robin Davidsson
På scen: Håkan Paaske, Sanna Hodell, Marianne Mörck, Bill Hugg, Li Brådhe, Hans-Peter Edh, Katarina Lundgren-Hugg

×