Clemens Altgård. Foto: Anna Lindblom

”Har en formidabel stilistisk förmåga”

Krönika Skånskans litteraturkritiker Clemens Altgård är nöjd med Akademiens val i år.

De som trodde att Murakami skulle få Nobelpriset i litteratur hade fel i år också. Däremot gick priset till en författare med ett japanskklingande namn, nämligen Kazuo Ishiguro, från Storbritannien. Han föddes i Nagasaki 1954 men redan 1960 flyttade familjen till England.

De två Ishiguroböcker som gjort starkast intryck på mig är nog, när jag tänker efter, Återstoden av dagen, genombrottsromanen från 1989 och Never let me go, från 2005. Båda har som bekant filmatiserats på framgångsrikt vis. Genom filmmediet nås även den publik som inte följer litteraturutgivningen så noga. Så på det viset har Akademien även i år valt en författare som har en stor publik räckvidd.

I Never let me go så har Ishiguro förlagt handlingen till slutet av 1990-talet, men efter ett tag så upptäcker läsaren att det är något som inte stämmer. Ishiguro har arbetat med något som historiker brukar kalla kontrafaktisk historieskrivning. Det vill säga att han har lekt med tanken på hur tillvaron hade kunnat se ut om vissa vetenskapliga genombrott inträffat långt tidigare. I det här fallet kretsar det kring tekniken med kloning. Faktum är att huvudpersonerna i romanen alla är klonade varelser och det framgår ganska omgående att de inte tillskrivs ett fullständigt människovärde av det samhälle som skapat dem.

Det fiktiva samhällets otäcka cynism i Never let me go blottläggs gradvis genom små förskjutningar i språket och exponeringen av betydelsebärande detaljer. Något liknande kan sägas om den skenbart harmoniska tillvaron i Återstoden av dagen, där husets herre hyser sympatier för nazismen och butlern aldrig ifrågasätter något utan bara gör sin plikt.

Mellan de två romanerna hann Ishiguro med att skriva den märkliga, närmast surrealistiska och Kafkaliknande romanen Den otröstade (som utkom 1995) och med sin senast utgivna roman Begravd jätte, som kom för två år sedan, överraskade Kazuo Ishiguro återigen sina läsare genom att växla stil och genre. Begravd jätte handlar nämligen om ett par gamlingar som i ett mytologiskt, forntida Britannien söker efter sin son. De befinner sig alltså i ett slags fantasyvärld där det finns drakar, troll och demoniska väsen.

Det var otippat att Ishiguro skulle ta sig an fantasygenren, om än för att använda den för egna syften, istället för att anpassa sig till den. I Ishiguros sagovärld förekommer det en dimma som brer ut sig över landet och får människorna att glömma. På det viset kan boken läsas som en allegori över vår egen tid, en era när korttidsminnet verkar fungera bra men det är värre ställt med det kollektiva långtidsminnet.

Otippat var det också att Kazuo Ishiguro skulle få Nobelpriset i litteratur. Men ett sådant är han enligt min mening absolut värd. Ishiguro har upprepade gånger visat att han oavsett val av genre har en formidabel stilistisk förmåga och att han med subtila medel kan föra in en raffinerad samhällskritik i berättandet utan pådyvla läsaren något budskap.

I år finns det ingen anledning att ifrågasätta Akademiens val av pristagare.

×