Par­tierna har in­gen plats i kyr­kan, enligt skribenten. Foto: TT

Kyr­kan ska sty­ras av sin tro

I en le­da­re den 9 sep­tem­ber för­söker Yng­ve Su­nes­son mo­ti­vera de po­li­tiska par­tiernas del­tagande i kyr­ko­valet. Ar­ti­keln är be­lysande för tyd­ligare kan det inte bli att par­ti­po­li­tiken inte har i kyr­kan att göra. Bara det fak­tum att Su­nes­son skriver att kyr­ko­valet inte hand­lar om ”re­li­gi­onen” säger nå­got. För i kyr­kan ta­lar vi inte om re­li­gi­on i all­män­het, vi ta­lar om kris­ten tro. Och visst hand­lar va­let ock­så om det­ta.

Kyr­kan är världens förs­ta och äld­sta glo­ba­li­sering och är inte iso­lerad till ett svenskkyrkligt hörn. Där­emot är Svenska kyr­kan ett av yt­terst få kyr­ko­sam­fund som sty­rs av po­li­tiska par­tier, en to­tal orim­lig­het på an­dra håll. Vare sig det är vär­der­ingar som S el­ler C el­ler SD står för så är de främ­man­de in­slag i kyr­kan.
Den eng­elske för­fat­ta­ren och apo­lo­geten C.S. Lewis påpekade att när man sätter ordet och ef­ter kris­ten, så ris­kerar vad som kommer ef­ter och att do­mi­nera. Kris­ten och so­ci­al­de­mo­krat, kris­ten och cen­ter­par­tist, kris­ten och sve­ri­ge­de­mo­krat …
Då görs det kris­tna till hant­lang­a­re för an­dra vär­der­ingar och kyr­kans be­kän­nel­se ris­kerar att un­derordnas par­tiernas agen­dor. Kyr­kans iden­ti­tet går då för­lorad, vil­ket är en or­sak till att hon blivit otyd­lig om trons cent­rum.
Men kyr­kan har inte främst vär­der­ingar utan en tro, en be­kän­nel­se, en Her­re. Pro­blemet med de par­ti­po­li­tiska grupperna är att man vill kom­ma med sina vär­der­ingar in i kyr­kan utan att själv som par­ti be­känna sig till kyr­kans tro.
Att en­skilda för­tro­en­de­valda gör det är en sak men om man ska en­ga­gera sig som par­ti i kyr­kan, så måste ock­så par­tiet rim­li­gen dela kyr­kans tro. Be­känna med kyr­kans be­kän­nel­se till Jesus Kris­tus.

Till för­svar för det po­li­tiska en­ga­ge­manget hävdas ofta just det som Su­nes­son skriver. Att man kommer med de­mo­kra­tisk er­fa­ren­het av att sty­ra och ställa, kun­na mö­tes­tek­nik och att man så tar an­svar för kyr­kan. Ett upp­se­en­de­väc­kan­de un­der­kännande av det kyrk­folk som till var­dags är allt­ifrån bön­der till lä­ka­re, från för­skol­lä­ra­re till da­ta­tek­niker, jour­na­lister och po­li­ti­ker.
Kyr­kan fanns näs­tan två­tu­sen år in­nan dagens par­tier föddes. När par­tierna är döda le­ver fort­farande kyr­kan, lik­som den har över­levt alla de stats­sy­stem som har för­sökt be­härska kyr­kan. Men mo­tivet till par­tiernas en­ga­ge­mang är knap­past att de har en kris­ten övertygelse, utan sna­ra­re att man vill ha makt över Sve­ri­ges utan jäm­fö­rel­se största med­lems­or­ga­ni­sa­tion.

Frå­gan som måste ställas till par­tierna är huru­vi­da vi är över­ens om att Jesus Kris­tus är Her­re, om Skriftens auk­to­ri­tet, om för­so­ningen och fräl­sningen i Kris­tus. Och om att det inte är ett par­tis vär­der­ingar som ska sty­ra kyr­kan utan hen­nes eku­me­niska be­kän­nel­se ge­nom tiderna.
Så tänker vi i Fri­mo­dig kyr­ka där vi ock­så ar­betar för att stärka för­sam­lingarnas själv­stän­dig­het, vara lo­kalt när­varande, främja evan­ge­li­sa­tionen och bygga ett le­van­de guds­tjänst­liv.

Dagens fråga

Ska du ha en riktig julgran i år?

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev

×