Hans Alfredson. Foto: TT

”I mörker och ljus och i skratt och djupaste allvar”

Krönika Komiker, ena halvan av HasseåTage, skådespelare, regissör, författare, dramatiker, översättare, Skansenchef... Var ska man egentligen börja när det handlar om Hans Alfredson som funnits med som en så viktig del i det svenska kulturlandskapet under så lång tid på så många olika sätt. I mörker och ljus och i skratt och djupaste allvar.

För mig börjar det med barndom och med skratt. Mycket skratt! Hans Alfredsson och Tage Danielsson, och den humor de representerade som var allt från befriande tramsrolig till rejält samhällskritiskt, var mina föräldrars stora humoridoler. Det var familjehögtidsstunder när någon av revyerna eller filmerna visades på tv och vi hade så klart många Lindemän hemma, både på LP och på kassett. Och så var det alla biobesöken – Äppelkriget, Släpp fångarne loss det är vår, Picassos äventyr, Ägget är löst – där min pappa alltid pinsamt nog skrattade på ställen där ingen annan skrattade.

Hans Alfredson fanns med framför eller bakom kameran i det mesta vi såg hela familjen tillsammans. Han var fiskargubben Garbo i Att angöra en brygga, Humlans röst i Dunderklumepen och Don José i Picassos äventyr, För att inte tala om prosten Lindroths röst i den älskade sommarlovsföljetongen Tordyveln flyger i skymningen. Eller Jonas Petter i Utvandrarna-filmerna.

Och på något sätt så övergick Hans Alfredson från rolig och klurig till allt allvarligare ju äldre jag själv blev. Tyckte jag i alla fall.

1982 kom Den enfaldige mördaren som fortfarande är en av de bästa men också mörkaste svenska filmer som någonsin gjorts. Baserad på Hans Alfredsons egen bok En ond man och med regi och manus av honom och så gjorde han dessutom själv den oförglömliga rollen som den onda och sadistiske skånska fabrikören och godsägaren Höglund som av ren princip eldar upp de pengar som den fattige bonden Månson fått ihop genom att sälja sin häst och besöka pantbanken.

Pengarna är en struntsumma men principen är viktig, att man betalar på rätt dag säger fabrikören och slänger pengarna i elden och snurrar runt med dottern i en yster juldans.

Den enfaldige mördaren är ett av många bevis på Hans Alfredsons enorma mångsidighet och på hans fantastiska känsla för att fånga så väl de ljusaste som det mörkaste hos oss människor.

Mörkret fanns också i hans suggestiv thriller Falsk som vatten och i den fina barnfilmen Jim och piraterna Blom där han själv axlade rollen som döden – Kolavippen som åker runt på den skånska slätten med sin flakmoppe och erbjuder skjuts in i evigheten.

Det finns så mycket att minnas en dag som i dag när Hans Alfredson har lämnat oss. Jag är övertygad om att vi är hur många som helst som just nu tänker på en speciell film, en speciell roll, en speciell replik, ett härligt skratt eller en bok – förutom En ond man finns så mycket annat som kriminalromanen En yxa i nacken, kriminalnovellerna i Lagens långa näsa, novellerna i Åtta glas för att bara nämna några. Och så här kan man fortsätta länge, länge, länge.

Hans Alfredson kommer självklart att saknas oss men samtidigt har han lämnat så oerhört mycket kvar åt oss att glädjas åt, gapskratta åt, fnissa åt, skrämmas av, fundera över – och det är bara att välja själv efter tycke och smak.

Och att hoppas att han fick en riktigt fin tur in i evigheten på den där flakmoppen som han själv en gång hittade på.

×