Actors Judi Dench, left, and Ali Fazal pose during a photo call for the film "Victoria And Abdul" at the 74th Venice Film Festival in Venice, Italy, Sunday, Sept. 3, 2017. (AP Photo/Domenico Stinellis)
Skådespelaren Frances McDormand vid premiären av Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. Foto: TT
Konstnären Ai Weiwei anländer till visningen av Human Flow på Venedigs filmfestival. Foto: TT

Konstnärligt framåt för Venedig

Tidningens filmkritiker Ingela Brovik rapporterar sina intryck av några av de filmer hon sett på filmfestivalen i Venedig. Festivalen avslutas i morgon, lördag 9/9:

– Jag tänkte att jag som kvinna måste gå som en man, helst westernstjärnan John Wayne, för att klara av min roll!
Det säger Frances McDormand om sin rollkaraktär i filmen Three Billboards Outside Ebbing, Missouri på presskonferens på filmfestivalen i Venedig. Uttalandet lockar fram skratt från alla närvarande trots att filmens handling är både allvarlig och hemsk. Regissören Martin McDonagh har också valt att berätta den på ett ändå oväntat roligt sätt. Egentligen är det en vilda västern-film men i nutid, enligt Frances McDormand.
Filmen utspelas i en småstad på landet där våldsamma konflikter tar sig drastiska uttryck som gör att filmen ständigt tar nya vändningar, speciellt i scener där den starka men sorgsna kvinnan plötsligt tar nya beslut. Det här är en av flera utmärkta amerikanska filmer i den officiella tävlingen i Venedig. Filmer som först kan vinna pris här och senare kan nomineras och vinna en Oscarsstatyett – en ny trend i Venedig. Detta har hänt ett antal gånger de senaste fem åren. Förra årets öppningsfilm i Venedig, La La Land, vann till exempel senare en Oscar.

En annan stark kvinna har huvudrollen i brittiske regissören Stephen Frears nya film Victoria & Abdul. Det är den sanna historien om drottning Victoria som 1887 är den mäktigaste personen på planeten. Det brittiska imperiet är störst i hela världen, och ett jubileum skall firas i London. Dit kommer ett antal indiska män från den brittiska kolonin för att överlämna en egen hedersmedalj till drottningen. En av dem är den unge Abdul som är bildad och beläst och inte vill vara underdånig trots att han i London anses som ”färgad”.
Victoria, vid denna tid 81 år, är änka med en gnällig son som helst vill att hon skall avgå. Hon och den unge Abdul blir, osannolikt nog, vänner. Hovet, familjen, brittiska ministrar och alla andra i omgivningen avskyr att deras mäktiga drottning behandlar en ”färgad”, dessutom muslim, som en jämlike. ”De är rasister”, utbrister drottning Victoria med vrede, när hon läser ett uttalande från ministrar i regeringen.
En oväntat uttalande av en drottning under det brittiska imperiet storhetstid, där Judi Dench gör rollen med största möjliga närvaro i sitt 82-åriga ansikte – det är skört, sårbart, lyhört och med stor värdighet. Det finns inga försök att göra henne yngre än hon är, rynkorna i hennes ansikte är vackra. Det fula är kronprinsens och ministrarnas ansiktsuttryck då de välformulerat och utsökt elegant visar sitt förakt för människor i de brittiska kolonierna.

Victoria & Abdul har sin urpremiär i Venedig. Filmen visas i det officiella tävlingsprogrammet utom tävlan och Stephen Frears får ta emot årets Jaeger-LeCoultre Glory.
Frears har i sin nya film gått från realism till att göra film som John Ford med långa tagningar i mer långsamt, poetiskt tempo som nyanserar skildringen av människorna. Filmen är förvånansvärt rolig trots att den utspelas i slott och andra förnäma miljöer där varje brott mot traditioner ställer till det – samtidigt handlar det om den brittiska självbilden, aktuellt även i dag.

Ännu en stark kvinna tar plats i franska Robert Guediguans Le ville, också en av festivalens tävlingsfilmer. En skådespelerska i övre medelåldern, ensamstående (oerhört väl spelad av Ariane Ascaride) återvänder efter 20 år till den sin lilla hemstaden vid have för att hennes far blivit svårt sjuk. Hon bär på ett trauma, en dotter som drunknat vid havet för 20 år sedan.
En av bröderna, bra spelad av Jean-Pierre Darroussin, är den som hon kanske kan prata om detta med. Le ville är en film med stark autenticitet om existentiella frågor i vardagsmiljö med arbetarklassperspektiv. Det är lågmälda berättelser om liv och död och kärlek och sociala gränser och filmen har många bottnar, speciellt i slutet när flyktingbarn blir till ett slags metafor för familj. En av festivalens allra bästa filmer som borde vinna Guldlejonet.

En annan av mina favoriter är Frederick Wisemans Ex Libris – The New Yorks Public Library. Det är en 197 minuter lång dokumentärfilm som okommenterat visar det 90-åriga bibliotekets mångfald av kunskap, läsning av poesi, debatt, föreläsningar – en plats som vidmakthåller demokrati. Jag hoppas att den vinner och senare kan visas på Malmö stadsbibliotek.
En annan viktig film är den kinesiske konstnären Ai Weiweis Human Flow – en passionerat sakkunnig dokumentär på 140 minuter om den globala flyktingsituationen där filmteam har filmat i 23 länder runt om i världen. Ai Weiwei avstår från att göra en så kallat ”konstnärlig” film. Men när en borgmästare ber honom göra någonting skapar han ett slags installation av 14 000 flytvästar kallad ” Safe passage” i filmen.

Ex Libris och Human Flow är två dokumentärer på världens äldsta filmfestival som visar att den hela tiden tar nya konstnärliga steg framåt.

×