Mikael Bergstrand. Foto: Lars Dareberg
Författaren och journalisten Mikael Bergstrand. Foto: Lars Dareberg

Nostalgisk feelgood i nya boken

Få har missat succéboken Delhis vackraste händer och dess uppföljare. Nu kommer författaren Mikael Bergstrand med en ny roman. Den sorglöse hemsamariten utspelar sig på 1980-talet i Stockholm.

Bor: Rörum, Österlen
Aktuell med: Den sorglöse hemsamariten
Bakgrund: Har jobbat som journalist och debuterade år 2004 med Heta Hallon. Fick sitt genombrott med Delhis vackraste händer.
Mikael Bergstrand om …
vad han helst läser …
– Jag är nog lite allätare. Jag försöker läsa böcker folk snackar om, men tycker det är kul med såna feelgood också. Jag älskar rysk litteratur, har nog läst det mesta av Dostojevskij och kan fortfarande bli sugen på att läsa gamla klassiker. Biografier ibland. Just nu läser jag Jan Guillous självbiografi.
… vad som kickar igång hans skrivande …
– Människor. Även om det är fiktion som jag skriver finns mycket som har hänt som jag själv varit med om, som mötet med pensionärerna. Även om jag skruvat till dem och lagt till. Det handlar om förhållandet till karaktärerna, det är de som driver berättelsen. Det är lättare att skriva om man blir kompis med dem.
… om sin skrivprocess …
– Den sorglöse hemsamariten är skriven lite långsammare än tidigare böcker. I vissa perioder har jag skrivit väldigt intensivt, men jag har också låtit den ligga ett tag. Jag skriver inte synopsis. Jag vet rätt mycket om mina karaktärer och har jag en intrig och så har jag ett, två eller tre alternativa slut. När jag är inne i en skrivperiod går jag mycket och promenerar och tänker. Jag skriver ganska långsamt men har hittat en rytm som funkar för mig Jag ger ut en bok vartannat år, det har jag gjort sedan första indienboken som kom 2011. Det passar min rytm.

I Bergstrands nya roman, den första efter Indientrilogin, flyttar unge Matz Zern från Dalby till Stockholm med målet att slå världen med häpnad. Men så värst företagsam när det kommer till den frågan är han inte. Desto mer när det kommer till fest och tjejer. Han är självupptagen och sorglös. Snart korsas hans vägar med romanens andra huvudperson, Carina Carlsson.

Vilken genre skulle du säga att boken faller in under?
– Det som man lite slarvigt kallar för feelgood som egentligen är ganska mycket feelbad också. Det krävs ju för den typen av böcker att de har en mörkare botten för att humorn ska fungera så man får läsarna med sig. Det är en bok som väcker känslor men som även är underhållande, säger Mikael Bergstrand.
Snart tar dock Matz Zerns pengar slut och han tvingas ta jobb som hemsamarit. Det är i mötet med de äldre som han också börjar förändras.
– Hans syn på livet men också hans syn på döden förändras, han blir medveten om den. Det händer något i mötet med de här pensionärerna.

Det hoppfulla i den är att det går att ändra sig och att man faktiskt kan vinna insikt även om man är väldigt narcissistisk och självupptagen.
Varannat kapitel byts perspektivet mellan Matz och Carina.
– Hon är hans motsats, introvert och har dåligt självförtroende, går till psykolog och har en trasslig relation till sin sjuka mamma.

Mikael Bergstrand bodde själv i Stockholm i början på 80-talet, under den epok som boken utspelar sig.
– Det är alltid lättare när man har lite perspektiv att se vad som utmärker den tiden. Jag var själv ung då, och också lite sorglös. Jag kommer ihåg den tiden som en på ytan väldigt oskyldig tid även om den kanske inte var det. Den tiden innan Palme mördades, innan vi visste vad aids var. Samtidigt var det en lite spännande tid, en brytpunkt. I dag pratar vi om att vi är så individuella och självupptagna men det var man då också, det handlade väldigt mycket om yta och hur man skulle se ut. Man skulle vara framgångsrik och sedan kom yuppie-eran. Jag tycker att det finns något intressant med 80-talet, av nostalgiska skäl också. Jag kommer ihåg musiken man lyssnade på och hur folk var klädda.

Vem är du mest lik, Matz eller Carina?
– Båda två. För det första hoppas jag att jag inte var så självupptagen som Matz Zern är. Vad jag delar med honom är att jag också jobbat som hemsamarit, så jag har en ingång till den världen. De mötena kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg namnen på alla mina pensionärer jag gick till. Det gjorde ett otroligt starkt intryck på mig när jag var ung. Där har vi likheterna, i övrigt är vi inte så lika. Men jag har heller aldrig varit så introvert som Carina, däremot har jag läst litteratur precis som hon. Jag tror att jag är någon sorts mix av de två, säger Mikael Bergstrand.
År 2004 debuterade han med Heta Hallon, därpå skrev han en deckartrilogi.
– Det gick inte så bra när jag skrev deckare. Jag snubblade lite in på deckare då jag skrev Heta Hallon, som inte var någon deckare tyckte jag men det tyckte min förläggare. Då tänkte jag att tja, då är jag väl deckarförfattare och skrev trilogin. Men jag ville tillbaka till det jag skrev i första boken. Vid det tillfället bodde jag i Indien och ville skriva om kontrasterna där.
Där och då föddes Delhis vackraste händer, som senare kom att bli tv-serie och översatt till ett flertal språk.
– Eftersom det gick så bra tänkte jag att jag fortsätter med den här genren, säger han.

Var kommer humorn ifrån?
– Mina föräldrar är rätt roliga. Jag har vuxit upp i ett humoristiskt hem. Min pappa är en glad skit som sjungit schlager och tramsat sig och min mamma är en fenomenal lögnare. Därifrån har jag fått förmågan att ljuga, vilket ju är vad man gör när man skriver böcker, säger han.
Men även sorg har legat nära berättar han.
– Det avspeglar sig också i de här böckerna. Och det är ju den här paradoxen, ska det vara roligt att läsa måste det finnas en mörkare ton i det också, det blir tröttsamt om det bara är skratt.
– Oftast tycker jag inte det är så roligt att försöka vara rolig, det är rätt hårt arbete och rätt svårt.
Under hösten ska han ut och prata om sin nya bok. Något nytt projekt har han inte påbörjat även om det finns en idé.
– Jag har en historia som jag går och tänker på, men den är verkligen i sin linda. Men jag tänkte ägna merparten av nästa år åt att skriva den. Det är ett möte mellan ett barn och en äldre man som båda två har rätt problematiska situationer. Tanken är att de på nåt sätt ska kunna övervinna de här problemen tillsammans. Jag har tänkt på den ett tag men jag vet inte var den landar. Ska den utspela sig i Malmö? Eller på en fiktiv plats? Det har jag aldrig gjort. En fiktiv plats, där man själv kan bygga staden, det är lite häftigt. Jag är lite sugen på att prova det, säger han.

Bor: Rörum, Österlen
Aktuell med: Den sorglöse hemsamariten
Bakgrund: Har jobbat som journalist och debuterade år 2004 med Heta Hallon. Fick sitt genombrott med Delhis vackraste händer.
Mikael Bergstrand om …
vad han helst läser …
– Jag är nog lite allätare. Jag försöker läsa böcker folk snackar om, men tycker det är kul med såna feelgood också. Jag älskar rysk litteratur, har nog läst det mesta av Dostojevskij och kan fortfarande bli sugen på att läsa gamla klassiker. Biografier ibland. Just nu läser jag Jan Guillous självbiografi.
… vad som kickar igång hans skrivande …
– Människor. Även om det är fiktion som jag skriver finns mycket som har hänt som jag själv varit med om, som mötet med pensionärerna. Även om jag skruvat till dem och lagt till. Det handlar om förhållandet till karaktärerna, det är de som driver berättelsen. Det är lättare att skriva om man blir kompis med dem.
… om sin skrivprocess …
– Den sorglöse hemsamariten är skriven lite långsammare än tidigare böcker. I vissa perioder har jag skrivit väldigt intensivt, men jag har också låtit den ligga ett tag. Jag skriver inte synopsis. Jag vet rätt mycket om mina karaktärer och har jag en intrig och så har jag ett, två eller tre alternativa slut. När jag är inne i en skrivperiod går jag mycket och promenerar och tänker. Jag skriver ganska långsamt men har hittat en rytm som funkar för mig Jag ger ut en bok vartannat år, det har jag gjort sedan första indienboken som kom 2011. Det passar min rytm.

×