Andreas Norman. Foto: Emil Malmborg
Thomas Engström. Foto: Maurice Wolf

Deckarhösten rivstartar med Engström och Norman

Deckarspalten

Andreas Norman är tillbaka med en ny thriller och Thomas Engström avslutar Ludwig Licht-serien österut. Deckarhösten drar i gång med en riktig rivstart.

Thomas Engströms spänningskvartett om problemlösaren, före detta spionen och Stasi-officeren Ludwig Licht började 2013 i Berlin med Väster om friheten. Efter det blev det två böcker i USA – Pensylvania i Söder om helvetet och Miami i Norr om paradiset. Nu knyter Engström elegant ihop säcken österut i krutdurken Georgien i nya Öster om avgrunden (Albert Bonniers).
Här befinner sig den alkohol- och adrenalinberoende Ludwig Licht som medarbetare på den amerikanska säkerhetsfirman EXPLCO – en slags underleverantör till CIA. Dit kommer också den son han har ganska knackig kontakt med och också antal bekanta från tidigare böcker. Allt börjar dock med att affärskvinnan Pauline Hollister vänder sig till Licht och EXPLCO beredd att sälja ryska hemligheter i utbyte mot säkerhet. När hon sedan försvinner spårlöst börjar Luwvig Lichts sista äventyr.
Precis som tidigare är Engström även i avslutningsboken skicklig på att skapa tempofylld och underhållande spänning som han sedan balanserar med ett egensinnigt och målande språk och en fantastisk känsla för miljöer. Meningar som denna gör mig verkligen helt lycklig: ”Temperaturen sjönk sekundsnabbt, som om någon gudom på okynne stuckit hål på själva atmosfären, och släppt lös den isande världsrymdens alla drakar.”

Just skickligheten i att fånga miljöer är extra framträdande i Öster om avgrunden. Att Thomas Engström själv bott i Georgien under en period märks – han fångar storstad och landsbygd, landets alla kontraster och det doftar, myllrar och lyser av närvaro.
Att vara konsekvent och avisera en kvartett och sedan hålla fast vid det imponera också i dessa tider av evighetslånga bokserier och ständigt nya säsonger av redan uttjatade tv-serier. Engströms samlade och högst personliga spänningskvartett är som helhet ett uppfriskande inslag i genren och jag hoppas innerligt att han stannar kvar och hittar ytterligare nya vägar att prova .

En författare som också rör sig i spänningsområdet på egna vägar är Andreas Norman. Med en diktsamling (I dagarnas lutning, 1996) i bagaget debuterade han 2013 i thrillergenren med En rasande eld. Efter det blev det ytterligare något annat – den omskakande 9,3 på Richterskalan där han skildrar sina egna upplevelser som UD-tjänsteman på plats i Thailand efter tsunamin.
Nu har han hittat tillbaka till thrillergenren i spionromanen De otrogna (Albert Bonniers). Det är en väldigt sparsmakade historia som greppar stora aktuella frågor inom ramen för en återhållet persongalleri.
Egentligen är det svenska spionen Bente Jensen (som fanns med redan i En rasande eld) som ställs mot den brittiska spionen Jonathan Green. Båda är placerade i Bryssel och när Bente får explosivt material om hur britterna går över alla gränser i Syrien för att få fram information om IS blir det en kraftmätning dem mellan där de murar bägge har byggt mellan arbete och och familj rämnar totalt.
Bentes man har en hemlighet som skapar kris i hela familjen men också kan ödelägga Bentes arbete och Jonathan bär också på en hemlighet som till slut tvingar honom till konfrontation med sina egna moraliska gränser.

I en väldigt annorlunda spionroman visar Andreas Norman på det svåra i att som en och samma människa leva olika liv, att försöka hålla sitt privatliv avskiljt från resten. Både Bente och Jonathans liv blir till en komplicerad känslomässig och yrkesmässig röra samtidigt som de obönhörligt rör sig mot varandra i en för genren klassisk uppgörelse. De otrogna är en efterlängtad återkomst och förhoppningsvis får vi träffa Bente igen snart. Kanske tillbaka i Sverige då?

×