Souls. Foto: Ralph Bretzer

Smärta och glädje som smittar

Souls
Gustavscenen, Malmöfestivalen
11 augusti 2017

Var 90-talet gitarr-rockens senaste, eller kanske sista, stora era? Det kan mycket väl vara så. Grungen, britpopen och shoegazing-scenen gjorde det plötsligt coolt igen för band som inte var hårdrock att hänga gitarrerna långt ned på kroppen och larma på.
Coolast av alla, i en svensk kontext, var Souls med sångerskan och gitarristen Cecilia Nordlund i spetsen. De var aviga, kantiga, nyskapande och larmade på som få andra. Samtidigt lyckades de förena det vassa, överstyrda soundet med själ, dynamik och, faktiskt, sväng. Det sistnämnda är inte minst viktigt. När man lyssnar på många band från den eran idag är det just där det brister men Souls två album är än idag fullt lyssningsbara.
Förra året återförenades bandet och på fredagskvällen stod de på Gustavscenen på Malmöfestivalen.

Det här med nostalgi är svårt. Småler jag medan jag ser Souls för att det är bra eller för att jag återupplever min ungdoms musik? I det här fallet lutar jag åt det förstnämnda. Musiken låter förvånansvärt vital och levande. Det svänger rejält och gamla favoriter som Barlights och Fuckmonkey sitter precis där de ska.
Trots den uppenbara smärtan i musiken finns där också en glädje i framförandet som smittar av sig. Jag blir glad när jag står där; glad inte bara för att ett gammalt favoritband som återförenats levererar utan glad för att det faktiskt är bra på riktigt, att de lever upp till sina forna storhet.

Souls
Gustavscenen, Malmöfestivalen
11 augusti 2017

×