Foto: Ralph Bretzer
Foto: Ralph Bretzer
Foto: Ralph Bretzer

Med självförtroende, kraft och driv

Recension

Maxida Märak
Posthusscenen, Malmöfestivalen
Lördag 12 augusti 2017

Från Bronx till Sápmi. Hiphopen har färdats en lång väg från sitt ursprung. Och ändå slås jag av hur väl Maxida Märaks rötter – både musikaliskt och textmässigt – smälter samman med det de tunga beatsen.
– Jojken är en tonsatt känsla, sade Märak när jag intervjuade henne för ett par år sedan och hon upprepar det nu från scenen.

Då handlade det om att hon spelat in ett bluegrassalbum där jojken vävdes samman med sånger om det tuffa livet i de appalachiska gruvsammanhällen. Det fungerade oväntat väl. Det fanns gott om beröringspunkter mellan samernas situation, i klorna på giriga gruvbolag, och amerikansk glesbygdsbefolkning i klorna på liknande bolag.

Men hur kan något så urbant som hiphop gifta sig med något till sitt ursprung så lantligt som jojk?
Ett skäl är säkert att hiphopen redan i grunden är en form av collagemusik, en botten att stå på för det uttryck mc:n, rapparen, väljer att lägga sig till med. Och känslor har som bekant ingen nationalitet; är inte stad eller land.

Ett annat skäl är det självförtroende Märak uppträder med. Hon vet att det fungerar, att det måste fungera. Det här är vad hon vill säga och hon måste säga – och vi måste lyssna, vill lyssna. Det är säkert därför, i kombination med en berättelse som behövde berättas som gjorde att han fått bli sommarpratare och fått egen tv-serie på SVT redan innan det egentliga, stora, musikaliska genombrottet kommit.

Det är svårt att inte dra paralleller till Silvana Imam som på stora scenen förra året gjorde en av de allra bästa spelningar jag sett på Malmöfestivalen. Maxida Märak har inte nått hela vägen dit än men hon är på väg. Hon bär på samma urkraft, på samma driv och vilja. Och då glömmer man till och med att Posthusplatsen i duggregn och snålblåst är ett ganska ogästvänligt ställe.

 

Maxida Märak
Posthusscenen, Malmöfestivalen
Lördag 12 augusti 2017

Webb-tv kultur

×