Foto: Ralph Bretzer
Foto: Ralph Bretzer
Foto: Ralph Bretzer
Foto: Ralph Bretzer

Eufori med sorgkant

Recension

Little Jinder
Posthusscenen, Malmöfestivalen
Lördag 12 augusti 2017

Jag bläddrar igenom bilderna i kameran och slås av hur få leenden jag ser på Josefine ”Little” Jinders läppar. Det slår mig för det är inte riktigt så jag upplever spelningen. Visst har låtarna sorgkant men det går också ett starkt stråk av eufori igenom det. Det är små tonårsnoveller som ekar av Stockholmsnatt, fylla, krossade hjärtan och spirande kärlek. Extasen bor granne med katastrofen. Allt belyst genom ungdomens förstorande lins.

Det har hon gemensamt med Håkan Hellström och Veronica Maggio men Little Jinders musik är avigare, truligare. Det gör den på intet sätt sämre, ger den bara mer tuggmotstånd. Av naturliga skäl har hon inte jobbat upp en lika stark låtkatalog som de svenska (eviga) tonårens båda största uttolkare men när hon är som allra bäst, i Vita bergens klockor, Super 8 och Sommarnatt (för er som är i min ålder: nej, inte den Sommarnatt”), närmar hon sig definitivt dem.

Jinder börjar bli en institution på Malmöfestivalen. Det är redan fjärde gången hon spelar här och att hon blir allt mer rutinerad och säker på scen är uppenbart. Naturligtvis spelar säkert hennes höjda profil i och med hennes medverkan i Så mycket bättre in. Publiken är både större än tidigare och förefaller mer bekant med låtarna.

Hon står ensam på ”marknivå” på scenen medan hennes band står på rejäla upphöjningar. Det sätter allt fokus på henne. Ett sådant drag kan vara på gott och ont. När Brian Fallon i The Gaslight Anthem på Malmöfestivalen för några år sedan körde ut sina bandmedlemmar nästan i kulisserna gav det intrycket av ett band i splittring. Men Little Jinder är inte ett band utan en soloartist och hennes musik har ett solitärt drag som gestaltas väl på detta sätt.

Little Jinder
Posthusscenen, Malmöfestivalen
Lördag 12 augusti 2017

×