Julia Montgomery gillar att pressa sig till sitt yttersta för att se hur långt hon kan nå. Foto: Anna Lindblom
Julia Montgomery på VM i Ironman 70.3 i Zell am See. 8Foto: Privat

Hon testar gränsen för vad hon klarar

MÅLMEDVETEN. 3,8 kilometer simning. 18 mil cykling. Och så ett maraton på det. Låter det jobbigt? För Julia Montgomery låter det som en härlig utmaning, följd av en grym endorfinkick.

Namn: Julia Montgomery
Ålder: 33
Bor: Malmö
Familj: Pojkvän, mamma, pappa, två äldre bröder
Gör: It-konsult (jobbar 80 procent för att ha en ledig dag per vecka som helt ägnas åt träning)
Aktuell: Genomförde precis en tävling i Klagenfurt i Österrika, och landade på en åttonde plats bland damproffsen. Laddar nu om batterierna för en ”full Ironman” i Arizona i november.
Träning: Tre till fem simpass i veckan (kliver upp klockan fem, tränar mellan sex och sju), två rejäla cykelpass plus två ”rullpass” per vecka, en lättare löprunda (en timmes joggning, cirka en mil) och ett långpass (två timmar, cirka 2-2,5 mil) per vecka, samt ett par intervallpass. ”Nej, jag tycker verkligen inte att det är jobbigt. För mig är det så himla naturligt att träna. Faktum är att det jobbiga kan vara den vilodag man måste ha ibland. Då blir jag lätt sittande framför datorn och det mår jag inte alls bra av.”

Hon växte upp i lilla småländska Sävsjö, och redan då präglades livet av sport och aktivitet.
– Det började med dans, sedan blev det ett par säsonger fotboll, men först och främst spelade jag handboll i många år.
Ur handbollen föddes den måhända lite oväntade insikten att hon i grund och botten inte är någon lagsportmänniska.

– Ja, någonstans under högstadiet började jag känna att det var försäsongsträningen som var allra roligast, och då framför allt löpningen.
Hon funderar en stund på vad det var som fick henne att fastna. Dels handlade det om löpningens rent meditativa bottnar.

– Man kommer in i sina egna tankar på ett väldigt speciellt sätt när man springer, och det passade nog mig, som alltid har varit ganska tänkande och analyserande.
Men det var också det där med att pressa sig själv mot nya nivåer.
– Jo, den där utmaningen. Att ta reda på vad man faktiskt kan göra. Jag är i grunden ganska extrovert, men samtidigt har jag inga som helst problem med att bara springa, helt ensam, i ett par timmar.
Efter gymnasiet tog hon ett par års paus från pluggandet, innan hon bestämde sig för att läsa industriell ekonomi vid Lunds tekniska högskola. Kul – men hårt.

– Ja, det var tufft. Från att alltid ha haft det rätt lätt i skolan var jag plötsligt en i mängden av 150 studenter där alla var minst lika ambitiösa som jag. Jag fick ta ett steg tillbaka, och skaffa mig en helt ny studieteknik.
Men det gick bra, och trots det krävande studietempot var det också nu hon började skruva upp sitt springande från ren motion och rekreation till något mer. Det började så smått med Stockholm maraton, och ett par år senare blev hon uppringd av sin likaledes träningsintresserade far.

– Vill du köra Vätternrundan? undrade han, och ja, det ville jag förstås. Det var så jag började få upp ögonen för det här med cykling.
Samma sommar, 2012, gjorde hon sitt första Malmö triathlon, i den något mildare versionen 1,5 kilometer simning, fyra mil cykling och en mil löpning.
– Jag kunde inte crawla, så jag körde bröstsim. Jag var typ sist upp efter simningen, men hämtade in en del under cyklingen.
Sedan kom löpningen. Som en chock.
– Jag hade aldrig upplevt något liknande. Det var som att springa med cementklumpar på fötterna. Men jag klarade det, och jag lyckades faktiskt till och med gå i mål 20 minuter snabbare än mitt tidsmål på tre timmar.
Dagen efter hade hon ”ont i precis hela kroppen”, men samtidigt var det någonting djupt där inne som viskade – en gång till!

– Ja, när den värsta träningsvärken hade lagt sig kände jag att ”detta måste jag göra om nästa år, och då ska jag helst ha tränat lite också”.
Det gjorde hon dock inte, förutom att en kollega gav henne några korta lektioner i crawl, så sluttiden blev ungefär densamma. Men i ungefär samma veva kom ännu en fråga från hennes sportiga familj, den här gången från hennes båda äldre bröder, som liksom hennes pappas idé om Vätternrundan skulle styra iväg hennes liv i en ny riktning.
– Ska vi inte köra en Ironman? undrade de.

Iron Man är egentligen ett varumärke, registrerat av det privata företaget World Triathlon Corporation, som är världsledande på att arrangera tävlingar av just de dimensioner som nämndes i textens början.
– Det låg långt utanför båda min och mina bröders comfort zone, men vi har alltid pushat och utmanat varandra att göra nya grejer.
Så de anmälde sig till Köpenhamns Ironman 2014, och nu var det liksom ingen tvekan längre:
– Nu måste jag verkligen börja träna, insåg jag. Jag måste hitta en klubb, och jag måste framför allt ta tag i simträningen.

Så det gjorde hon, och hon har sedan dess varit Heleneholms triathlonklubb trogen (hon är numera bosatt i Malmö, där hon jobbar som it-konsult). Under ledning av tränarna Katarina Mölgaard-Ibsen och, därefter, Anderas Lindén har hon jobbat sig upp mot en alltmer prominent plats på den svenska triathlonhimlen. Efter den där första tävlingen i Köpenhamn (där hon än en gång lyckades pressa sig under sitt tidsmål, elva timmar, och gick i mål på 10.42) har tävling lagts till tävling, och resultaten blivit bättre och bättre.
Efter att 2015 ha tävlat i Ironman 70.3 i Zell am See, i vad som räknas som ett av sportens två inofficiella VM, kände hon att någon form av vägskäl var nått.
– Alla dessa tävlingar. Jag kom till en punkt där jag började fråga mig vad jag ville med alltihop. Var det dags att börja satsa ännu mer seriöst?

Och ja, kom hon fram till, det var det. Hon ansökte om, och fick, så kallad proffslicens, vilket innebär att hon numera inte tävlar med folk i sin egen åldersgrupp, utan med världens bästa, i alla åldrar.
– Det är en helt annan konkurrens, konstaterar hon.
Men konkurrens är en utmaning, och utmaningar är just vad hon älskar. Ribban har hon lagt så högt det går – på VM i fulldistans på Hawaii, den tävling som räknas som den ”ursprungliga” Ironman.

– Det är extremt tufft. Jag är inte där ännu. Men med fortsatt fokus, bra planering och rätt strategiska beslut ska det gå.
Målmedvetenheten är det inget fel på. Vad kommer den ifrån? Medfödd envishet och peppande föräldrar är två viktiga faktorer, tror hon. Men också någon sorts svårbeskriven magi i själva … känslan.

– Att pressa sig själv till det yttersta. Efteråt blir det en enorm kick. ”Jag klarade detta. Jag klarar kanske ännu mer.” Det är en riktigt cool känsla.

Namn: Julia Montgomery
Ålder: 33
Bor: Malmö
Familj: Pojkvän, mamma, pappa, två äldre bröder
Gör: It-konsult (jobbar 80 procent för att ha en ledig dag per vecka som helt ägnas åt träning)
Aktuell: Genomförde precis en tävling i Klagenfurt i Österrika, och landade på en åttonde plats bland damproffsen. Laddar nu om batterierna för en ”full Ironman” i Arizona i november.
Träning: Tre till fem simpass i veckan (kliver upp klockan fem, tränar mellan sex och sju), två rejäla cykelpass plus två ”rullpass” per vecka, en lättare löprunda (en timmes joggning, cirka en mil) och ett långpass (två timmar, cirka 2-2,5 mil) per vecka, samt ett par intervallpass. ”Nej, jag tycker verkligen inte att det är jobbigt. För mig är det så himla naturligt att träna. Faktum är att det jobbiga kan vara den vilodag man måste ha ibland. Då blir jag lätt sittande framför datorn och det mår jag inte alls bra av.”

Webb-tv

×