The Beast är årets stora grej på Stortorget. En gigantisk uppblåsbar hinderbana som erbjuder en rejäl utmaning för en gammal murvel. Foto: Claes Hall
Inte över stock och sten men väl över tonvis med plast och miljontals liter luft. Foto: Claes Hall
Några sista tips? frågar jag. Stretcha ordentligt, svarar Gilles. Foto: Claes Hall
En studie i stil och elegans... Foto: Claes Hall
... men någonstans struntar man i hur det ser ut och bara tar sig fram och... Foto: Claes Hall
...målet är i sikte. Foto: Claes Hall
Lungorna spränger och hjärtat dunkar. Men jag tog mig igenom. Foto: Claes Hall
Det tar ett tag att återfå talförmågan. Foto: Claes Hall

En uppblåsbar utmaning på Stortorget

Ralph testar... Jag ligger på rygg och tittar rakt upp mot trädkronan. Lungorna spränger och hjärtat dunkar.
Årets första festivaltest är avklarat och jag är helt slut.

– Ditt första test blir The Beast, säger elaka chefen.
The Beast – odjuret. Det låter ju förtroendeingivande. Men vad är det?
– Det är en uppblåsbar hinderbana på Stortorget och Malmöfestivalens stora nyhet i år.

Sist jag inledde en festival med att testa något uppblåsbart på Stortorget slutade med ett pajat knä och en festivalreporter som haltade och gnällde sig igenom festivalen. Men att inte vägra ingår liksom i jobbet…
Några tips innan jag ger mig iväg? frågar jag Gilles Vanhamme från belgiska företaget Hold my shoes som äger The Beast.
– Stretcha ordentligt, säger han med ett skratt och vi gör några pliktskyldiga övningar.

Framför mig väntar fem ton plast fylld med två miljoner liter luft. Hur tufft kan det vara?
Ganska, skulle det visa sig. Inte så att den är svår att ta sig igenom men rätt ansträngande.
Jag börjar att kasta mig in i en uppförsbacke där jag även har ett nät ovanför mig som gör att jag inte kan stå upp ordentligt. Men över krönet kommer jag i något slags halvstående ställning och kastar mig sedan handlöst – och med händerna först – ned för den påföljande backen.

Över hinder och under hinder går färden. Jag klättrar över en vägg och kastar mig ned med i rask takt minskande spänst. The Beast slingrar sig som en orm i tre längder. Efter den första känner jag hur mina lemmar börjar tappa kraften och nästan genom den andra måste jag sätta mig i tio sekunder för en mikropaus.
Att springa på sviktande underlag tar musten ur en på ett helt annat sätt än att göra det på fast. När de de spetsiga konerna som man tänker att man ska sicksacka emellan dessutom anfaller en (när man sätter ned foten i närheten av dem viker de sig mot en) blir det inte direkt lättare.

Men genom den kommer jag. Man har 15 minuter på sig och jag och fotograf Claes uppskattar min tid till fem minuter.
– Är det en okej tid för en otränad 45-åring, frågar jag Gilles.
– Absolut, det är en riktigt bra tid, svarar han.
Men av leendet att döma är jag inte riktigt säker på att han menar vad han säger.

Dagens fråga

Ska du ha en riktig julgran i år?

  • Nej (62%, 493 Röster)
  • Ja (38%, 297 Röster)

Antal röster: 790

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev

×