I Haus Wahnfried. På bordet Daniel Behle som David. Pressfoto
Meistersinger 3 Michael Volle som Hans Sachs i salen för Nürnbergrättegången.
Meistersinger 4 Günther Groissböck som Veit Pogner omgiven av andra Nürnbergborgare.
Den magnifika slutscenen. Hans Sachs (Michael Volle) framför kör och orkester.pressfoto

Intressant grepp i Mästersångarna

Opera/recension Tidningens opera- och musikkritiker Lars-Erik Larsson har gästat de klassiska Richard Wagner-festspelen i Bayreuth i Tyskland under några dagar. Ta del av hans upplevelser i denna och nedanstående recension.

OPERA
Mästersångarna i Nürnberg
Uppförd på Wagner-festspelen i Bayreuth
Opera av Richard Wagner
Regi: Barrie Kosky
Dirigent: Philippe Jordan
Scenografi: Rebecca Ringst
Kostym: Klaus Bruns
Solister: Michael Volle, Günther Groissböck, Johannes Martin Kränzle, Klaus Florian Vogt, Anne Schwanewilms, Wiebke Lehmkuhl med flera
Festspelsorkestern, Festspelskören; kormästare: Eberhard Friedrich
Premiär 25 juli; sedd föreställning 31 juli

Året var 1861. Richard Wagner var mitt upp i arbetet med den väldiga Nibelungens ring. Han antecknade i sin dagbok: ”Jag skall skriva en populär komisk opera”. Han tänkte sig skriva en enaktare, rolig att se och lätt att uppföra. Men det visade sig att Wagner sin vana trogen inte kunde sätta punkt. Vid premiären 1868 av Mästersångarna i Nürnberg fick publiken uppleva den längsta opera som någonsin hade skrivits dittills: fyra och en halv timmars effektiv uppförandetid – plus pauser. 1888 blev det första uppförandet i Festpielhaus i Bayreuth.

Mästersångarna har fram till nu varit en familjeangelägenhet i Bayreuth. Tolv insceneringar, samtliga signerade av medlemmar av familjen Wagner har det blivit, den senaste av Katharina Wagner. Men i år sätts den upp av Barrie Kosky, chefregissör för Komische Oper i Berlin – och jude.
Trots det yviga formatet är Mästersångarna i Nürnberg kanske den mest omtyckta av Wagners operor även bland nazikoryféerna, den sägs ha varit Hitlers favoritopera.

Den handlar om vanliga människor i vanlig miljö, inga övernaturligheter, ingen ond bråd död, inga gudar eller sagohjältar. Till det yttre en enkel och mänsklig kärlekshistoria, med mycket humor och fylld av sång.
Men som i alla de andra operorna har Richard Wagner blandat in både spår av sig själv och av sina idéer i verket. ”Hur mycket Richard finns i Mästersångarna?” frågar teatergurun Ulrich Lenz i en essä i programmet. Och så radar han upp Wagners många sidor: konstnären-kompositören, teaterimpressarion, antisemiten, politikern och den äkta skitstöveln.

Det är detta som Barrie Kosky tar fasta på i sin uppsättning. Han låter Richard Wagner i sina många skepnader bli något av en sido-huvudperson i Mästersångarna. Första akten utspelas i Haus Wahnfried, Wagners hem. Det formligen kryllar av Wagnergestalter men även andra dåtida profiler, och mitt i detta operans riktiga medeltida huvudpersoner; i andra akten dominerar originalhandlingen i en neutral trädgårdsmiljö. I sista akten är handlingen förlagd till platsen för krigsförbrytarrättegångarna i Nürnberg efter andra världskriget. Det låter en aning rörigt men det skapar en intressant spänning.
Barrie Kosky fokuserar också på Wagners antisemitism i gestaltningen av Sixtus Beckmesser. Det har diskuterats om Beckmesser är en judekarikatyr. Det finns inte något som motsäger detta, eller rättare sagt figuren får drag av allt det som Wagner hatade: fransmän, italienare, kritiker, judar. Speciellt avskydde Wagner assimilerade judar: de såg ut som vem som helst men de förgiftade den tyska kulturen och han jämförde musik av judiska kompositörer med att deklamera Goethe på jiddisch. (I de senare uppsättningarna av Wagnerfamiljen har dessa drag tonats ner, Katharina Wagner gjorde Beckmesser mer till en självupptagen, busig gosse.)

Under Tysklands bruna tid hyllades Wagners antisemitism. Men hur kunde de bildade kretsarna under mellankrigstiden tigande samtycka till de nazistiska åsikterna? Det diskuterades vid ett seminarium med historiker, filosofer och teatervetare i samband med årets festspel.
Det var en stor samstämmighet att de flesta inte såg eller inte ville se nazismens diaboliska sida, det ansågs bara värdefullt att värna om det tyska och ta avstånd från utländskt inflytande.
Just genom att Barrie Kosky tar det greppet blir Mästersångarna mycket mer än en söt och underhållande berättelse i intressant historisk miljö, en miljö som även den har många sidor: en intressant medeltidsstad men också plats för nazisternas årliga partidagar.

Konstnärligt är Barrie Koskys uppsättning enastående: perfekt scenografi och dito kostymer, effektiv ljussättning och välfungerande personregi. Solisternas prestationer är genomgående av högsta klass: Michael Volle gör en rent underbar Hans Sachs och Günther Groissböcks välmodulerade bas ger tyngd åt Veit Pogner.
Klaus Florian Vogt som Walther von Stoltzing firade triumfer med sin ljusa och fylliga tenor redan i Katharina Wagners uppsättning men har nu tagit ännu ett steg närmare fulländningen och Anne Schwanewilms formar med sin lyriska sopran ett utsökt porträtt av Eva. Philippe Jordan musikaliska ledning är absolut föredömlig.
Finalen får en nästan att tappa andan: på en jättestor vagn rullar kören med sina två hundra sångare och lika stor orkester av figuranter in på scenen. Det blir en hyllning till musiken och till konstnären och kompositören Richard Wagner.
Lars-Erik Larsson

OPERA
Mästersångarna i Nürnberg
Uppförd på Wagner-festspelen i Bayreuth
Opera av Richard Wagner
Regi: Barrie Kosky
Dirigent: Philippe Jordan
Scenografi: Rebecca Ringst
Kostym: Klaus Bruns
Solister: Michael Volle, Günther Groissböck, Johannes Martin Kränzle, Klaus Florian Vogt, Anne Schwanewilms, Wiebke Lehmkuhl med flera
Festspelsorkestern, Festspelskören; kormästare: Eberhard Friedrich
Premiär 25 juli; sedd föreställning 31 juli

Webb-tv kultur

×