John Lundgren som Wotan i Valkyrian
Valkyrian 2 Scenografen Aleksandar Denic har fyllt hela scenen med bråte – första akten i Valkyrian.
Tristan Mörker, sorg och elände – slutscenen i Tristan och Isolde.

En svanesång för Frank Castdorfs Ring på årets festspel

Opera/recension Vid Festspelen i Bayreuth uppförs samma uppsättningar flera år i rad. Det är meningen att regissörerna ska se över sina insceneringar, förändra och förhoppningsvis förbättra dem efter hand. Dessutom brukar besättningarna ändras och dirigenterna skiftar. Det kan därför vara mycket intressant att se samma uppsättning flera gånger.

I år är det svanesång för Frank Castdorfs uppsättning av de fyra operorna i Nibelungens Ring. Det blev ett ramaskri från både publik och kritiker vid premiären 2013 och följande år blev det inte bättre. Frank Castdorf vägrade att revidera uppsättningen och har istadigt fortsatt på denna väg. Det gick rykten förra året om att någon regiassistent hade gått in och styrt upp det hela och därför beslöt jag mig för att se allt en gång till. Och visst hade det skett vissa förändringar, dock mest i besättningen.
Så det var bara att än en gång reta sig på Castdorfs naiva och ibland rent fåniga inscenering och Aleksandar Denics fula och dysfunktionella scenografi – han använder vridscen och fyller hela det tillgängliga utrymmet med bråte; solisterna får ett mycket begränsat utrymme och ljudet försvinner. Det hela kompletteras med videoprojektioner som ibland är onödiga, ibland obegripliga och genomgående av urusel teknisk kvalitet.

De första åren var det Kirill Petrenko som stod för den musikaliska ledningen, i år är det Marek Janowski. Det går inte med bästa vilja i världen att påstå att det är en förbättring. Petrenko höll föreställningen i ett järngrepp, kunde ibland lägga på en aning för mycket sötma men var hundraprocentigt exakt. Janowski är rent traditionalistisk, drar ner tempot och blir ställvis nästan tråkig.
I Valkyrian, den andra operan i Ringen, sjunger den svenske barytonen John Lundgren Wotan med fint agerande och perfekt röst. Man undrar varför han inte vara en genomgående Wotan-Vandraren. Nu sjungs rollen i Rhenguldet av Ian Paterson och i Siegfried av Thomas L Mayer. Mycket duktiga sångare de också men jag skulle nog vilja sätta John Lundgrens tolkning snäppet högre.

I år är det andra året för Uwe Eric Laufenbergs cyniska inscenering av Parsifal, en uppsättning där Graalsriddarna framställs som egoistiska skrymtare, den onde Klingsor som ett slags orientalisk despot och Parsifal som en medeltida Stålmannen. Men musikaliskt är den mycket fin, speciellt Hartmut Haenchens utsökta behandling av orkestersatsen.

Och Katharina Wagners uppsättning av Tristan och Isolde går in på sitt tredje år, sceniskt spretig med ganska svulstig dramatik. Stephen Gould gör en sceniskt och sångligt perfekt Tristan medan Petra Lang inte riktigt orkar med som Isolde.
Det blir dirigenten Christian Thielemann som räddar föreställningen.

×