Det är cittern som är Ale Carrs huvudintrument, men har tar ofta och gärna fram sin träskofiol på scen. Foto: Anna Lindblom
Ale Carr spelar mest i Danmark, där han menar att folkmusiken upplever en hajp som inte riktigt har sin motsvarighet i Sverige. Foto: Anna Lindblom

Fiolmästare med världen som arena

Personligt Att kalla Ale Carrs musikaliska resa genom livet för framgångsrik är ingen överdrift. Musiken fick han med modersmjölken, men själv håller han en lite lägre profil när det gäller att fostra sina barn in i tonernas värld.

Namn: Ale Carr
Ålder: 28
Bor: Dalby
Familj: Fru och fyra barn
Gör: Frilansmusiker, riksspelman på fiol, kompositör. Undervisar i folkmusik på Musikhögskolan i Malmö. Flerfaldigt nominerad och prisad i olika kategorier inom folkmusik i Danish Music Awards (danska motsvarigheten till Grammis).
Aktuell: Fick i våras anställning av Musikalliansen, vilket innebär statlig inkomstgaranti i tre år (anställning ges till de frilansmusiker som varit mest flitiga med att ge konserter). Han är även aktuell genom sommarens seger i VM i träskofiol.
Om träskofiol: Familjen Carr är världsledande inom det något udda instrumentet träskofiol (Ale Carrs pappa Laif är riksspelman på just träskofiol) och det var på musikfestivalen Folkrot på deras gård i Simontorp som VM i träskofiol gick av stapeln härförleden. ”Jag tror att vi var tolv deltagare, och ärligt talat hade nästan alla kunnat vinna, folk var riktigt vassa. Jag tänker att jag kanske vann för att jag spelar träskofiol så mycket offentligt, det blir alltid en rolig effekt när man tar fram det på scen, och därmed fungerar lite som ambassadör för instrumentet.”
Om folkmusik: ”Ja, hur ska man egentligen definiera det? I grunden är det ju helt enkelt musik som har någon sorts rötter i lokal musik. Det finns en röd tråd bakåt, samtidigt som begreppet också innehåller ett självklart moment av förändring. Lite som viskleken; varje gång någon skickar ordet vidare har det fått en ny prägel.”
I höst: Bland den mängd konserter som i vanlig ordning väntar finns en som sticker ut en smula. ”Ja, vi ska spela hemma hos regissören Hayao Miyazaki, han hörde oss senast vi var i Japan, och nu har han bjudit hem oss. Det känns ju förstås speciellt.”

Att ha folkmusik som sin främsta passion i livet är inte så vanligt bland barn och unga, och Ale Carr gissar att han betraktades som en smula ”nördig” under uppväxten i lilla Simontorp utanför Laholm.
– Fast å andra sidan var jag bra på musik i största allmänhet, och kunde vinna folks respekt på det viset.

Något av en udda fågel var han i alla fall.
– Jo, vi bodde ju dessutom mitt ute i skogen. Jag var den som klev på skolbussen först av alla, och klev av sist.
– Det var inte ofta man hängde med kompisar utanför skoltid.
Det blev lite isolerat på ett sätt, men samtidigt inte alls. Familjens passion för folkmusik (båda föräldrarna är riksspelmän, liksom numera Ale Carr och hans storasyster) öppnade mängder av dörrar och skapade mängder av möten.

– Vi åkte runt på massor av spelmansstämmor och konserter. Så snart man kunde hålla i en fiol fick man vara med. Tröttnade man på att stå på scen var det bara att gå och sätta sig i knät på någon tant och äta kakor.
Det skiljer bara ett och ett halvt år mellan Ale Carr och hans äldre syster, vilket bäddade för musikalisk konkurrens dem emellan, ifråga om fiolspel.
– Men dels var hon äldre, dels blev hon tidigt väldigt skicklig på fiol. Så där var loppet liksom kört. Det var därför jag valde att satsa på bredden i stället.
”Satsa på bredden” betydde bland annat att han under flera år bestämde sig för att lära sig ett nytt instrument varje sommarlov. Femsträngad banjo, piano och kontrabas var några av de bekantskaper han hann göra innan han, vid 14 års ålder, hittade sin grej.

– Då fick jag en cittern i födelsedagspresent. Den kom successivt att ta mer och mer plats tills den så småningom blev mitt huvudinstrument.
Cittern? Ale Carr skrattar åt frågan, han har fått den förr.
– Man brukar säga att det är som en väldigt stor mandolin. Den är dubbelsträngad som en mandolin, men stor som en gitarr, och den har ett mycket mjukare och fylligare ljud.

Och varför fastnade han för just cittern? Han funderar en stund.
– Det har så kallad öppen stämning, vilket gör att det är lätt att komma igång. Det blir väldigt tacksamt. Det är ett väldigt speciellt instrument, helt enkelt, och vi bara klickade. Det öppnade en ny värld för mig.
Ett konkret kvitto på en musikalisk talang utöver det vanliga är att Ale Carr kom in på Musikhögskolan i Stockholm direkt efter studenten, utan den runda över allehanda folkhögskolor och andra lägre musikutbildningar som de flesta brukar behöva ta.
– Ja, visst var det tidigt. Men det var det jag ville. Jag kände att jag var redo för det.

Och det var han, visade det sig sedan han väl kommit in.
– De hade en institution just för folkmusik, och att möta så många skickliga och erfarna musiker var väldigt inspirerande för mig. Efter Ale Carrs examen flyttade den unga familjen (som hade utökats med två av de numera fyra barnen) till Dalby.
– Redan då hade jag börjat spela mycket i Danmark. Det kändes rätt att flytta söderut, samtidigt som det var enklare att stanna i Sverige med barnen.

Danmark har förblivit Ale Carrs primära scen, även om hans båda band Basco och Dreamers’ Circus spelar en stor del av sina konserter både i Europa och längre bort i världen.
För en väldig massa konserter blir det, över 100 varje år (”något år var det till och med bortåt 150”). Den myckna frånvaron från hemmet är ett av skälen till att han inte har gett sina barn samma intensiva musikaliska gnuggning som han själv fick som liten.
– Jag har inte chans, så mycket som jag reser. Men jag gör så gott jag kan. Vi har musik som social aktivitet här hemma, sjunger mycket, lekar vid pianot. Och jag köpte ett dragspel i går, till en av mina döttrar.

För jo, visst spelar de musik, barnen Carr. Konstigt vore det väl annars, med ett sådant påbrå. Men nivån är ändå en helt annan än när Ale Carr var barn.
– Musiken finns där, men jag känner att jag inte vill pressa dem. Mina föräldrar var enormt ambitiösa, och jag är verkligen tacksam för den gåvan. Jag upplevde det aldrig som en press då, men visst ville de forma mig. Visst ville de att jag skulle bli musiker.

Själv ska han alltså försöka låta bli att styra, men han medger att han hoppas att hans barn hittar in i konsten, på ett eller annat vis.
– Jo, det vore jättekul om de fick ett förhållande till ett konstnärligt uttryck, vilket som helst egentligen. Författande, dans, måleri, det spelar inte så stor roll. Men det hade varit fint att få ha det tillsammans.

Namn: Ale Carr
Ålder: 28
Bor: Dalby
Familj: Fru och fyra barn
Gör: Frilansmusiker, riksspelman på fiol, kompositör. Undervisar i folkmusik på Musikhögskolan i Malmö. Flerfaldigt nominerad och prisad i olika kategorier inom folkmusik i Danish Music Awards (danska motsvarigheten till Grammis).
Aktuell: Fick i våras anställning av Musikalliansen, vilket innebär statlig inkomstgaranti i tre år (anställning ges till de frilansmusiker som varit mest flitiga med att ge konserter). Han är även aktuell genom sommarens seger i VM i träskofiol.
Om träskofiol: Familjen Carr är världsledande inom det något udda instrumentet träskofiol (Ale Carrs pappa Laif är riksspelman på just träskofiol) och det var på musikfestivalen Folkrot på deras gård i Simontorp som VM i träskofiol gick av stapeln härförleden. ”Jag tror att vi var tolv deltagare, och ärligt talat hade nästan alla kunnat vinna, folk var riktigt vassa. Jag tänker att jag kanske vann för att jag spelar träskofiol så mycket offentligt, det blir alltid en rolig effekt när man tar fram det på scen, och därmed fungerar lite som ambassadör för instrumentet.”
Om folkmusik: ”Ja, hur ska man egentligen definiera det? I grunden är det ju helt enkelt musik som har någon sorts rötter i lokal musik. Det finns en röd tråd bakåt, samtidigt som begreppet också innehåller ett självklart moment av förändring. Lite som viskleken; varje gång någon skickar ordet vidare har det fått en ny prägel.”
I höst: Bland den mängd konserter som i vanlig ordning väntar finns en som sticker ut en smula. ”Ja, vi ska spela hemma hos regissören Hayao Miyazaki, han hörde oss senast vi var i Japan, och nu har han bjudit hem oss. Det känns ju förstås speciellt.”

×