Alice Hernqvists kvintett med sångerskan Karin Regnander gav en uppskattad konsert i biblioteket. Foto Jan Olsson.
Den unike, norske pianisten Bugge Wesseltoft spelade vackra ballader i Klosterkyrkan. Foto :Jan Olsson
Oskar Stenmark och hans Piatruba med pianisten Robin Skarin och basisten Linus Fredin spelade jazz på Rättviksmål (Foto Jan Olsson)

En skön blandning på jazzfesten i Ystad

Just nu pågår den åttonde upplagan av Ystad Sweden Jazz Festival, som av många betraktas som en av Europas viktigaste evenemang i sitt slag. Den bevakas av ärrade musikjournalister från bägge sidor Atlanten och publiken vallfärdar från halva Europa för att ta del av grannlåten.

Anledningen till det stora intresset är, åtminstone delvis, att festivalens konstnärligt ansvarige, världspianisten Jan Lundgren, varje år lyckas koka ihop en så perfekt kompott av etablerat och oetablerat, stort och smått. En annan anledning är säkert helt enkelt den, att hela kalaset går av stapeln i idylliska Ystad, där det är lagom nära till allt.
Utomhusövningarna i torsdags hotades av ihållande regn, som dock drog bort. Fast Viktoria Tolstoy, som skulle konsertera på Per Helsas gård flyttade för säkerhets skull in i den anrika teaterbyggnaden, och Oskar Stenmark och hans Piatruba, som skulle framträda på Hos Morten Café, drog för säkerhets skull in i den nyrenoverade Scalabiografen, Sveriges äldsta biograf för övrigt. Denne Oskar Stenmark, som trakterar flygelhorn och till vardags bor och verkar i New York, tillhör en gammal spelmanssläkt från Dalarna. Från Rättvik närmare bestämt. Att han således med sin trio ägnar sig åt gamla låtar från just den delen av vårt land är knappast förvånande. Inte heller att han kallar sin musik för ”jazz på Rättviksmål”. Det blev alltså polskor, gånglåtar och valser i en enda lång rad, framförda av Stenmark och hans Piatruba. Piatruba är förresten en förkortning av ”piano-trumpet-bas”.
– Gruppen skulle kanske ha hetat Piaflyba, eftersom jag spelar flygelhorn och inte trumpet, tyckte kapellmästaren. Men det lät inte så bra …
Det smakade förstås lite Jan Johansson om Rättviksjazzarna. Men bara lite. Associationerna gick också till den legendariske flygelhornsfantomen Art Farmer, som en gång spelade in ett helt album med endast svensk folkmusik. Men mest av allt lät det faktiskt som Oskar Stenmark och Piatruba. Vackert, vemodigt emellanåt och rytmiskt festligt. Att sedan Stenmark bjöd på trevligt och informationsrikt mellansnack gjorde förstås inte saken sämre. Han fick till och med sin pappa, som fanns i salongen, att komma fram och delta som effektiv slagverkare i ett par nummer. Att den fulltaliga publiken gav gänget stående ovationer var både naturligt och rättvist!
Med öronen fulla av dalalåtar begav sig Skånskan med snabba steg iväg till Stadsbiblioteket, där en kvintett bestående av fyra tjejer och en kille under ledning av pianisten Alice Hernqvist serverade mestadels hemlagade karameller. De fem medlemmarna var, förutom Hernqvist, sångerskan Karin Regnander, trumpetaren Ellen Pettersson, basisten Isa Savbrant och trummisen Mario Ochoa. Trots att gruppen bestod av fem personer, som alla hade träffats under sina studier vid Musikhögskolan i Malmö, var det ett duonummer som gjorde det allra största intrycket, ledmotivet från Roman Polanskis filmklassiker ”Rosemary´s Baby”. Regnanders ordlösa sång till lyhört, sparsamt ackompanjemang av Hernqvist var en verklig höjdare. Gissningsvis kommer vi att få höra mer av och med några av kvintettens medlemmar vad det lider. Inte minst är Hernqvists personliga och väl genomarbetade kompositioner värda att uppmärksammas.
Efter trängseln bland böcker och överraskade låntagare i biblioteket bar det iväg till Klosterkyrkan, där ”totalmusikanten” och pianisten Bugge Wesseltoft konserterade, alldeles ensam med en flygel. Plus en fulltalig publik förstås. Drygt 50 år gamle Wesseltoft är sedan många en av Norges mest framstående, omtalade och omdiskuterade musikanter. Han har samarbetat med storheter som Jan Garbarek och har till och med begåvats med det prestigefyllda Spellemanpriset. Men att rätt och slätt kalla honom ”jazzmusiker” är bara att hålla sig till en del av sanningen. Han är lika mycket popmusiker, elektronikfreak, producent och kompositör. Fast den här gången var det alltså flygeln som gällde och inget annat. Han var också på sitt mest lyriska humör och började sin uppvisning med att framföra ett knippe vackra ballader hämtade ur den outtömliga amerikanska sångboken. Speciellt hans innerliga version av Jimmy Van Heusens gamla 30-talshit ”Darn That Dream” blev till en vackert gnistrande pärla. Sedan vidtog en liten avdelning med några egna färska kompositioner, så nya att de ännu inte hade fått några namn. Och så avslutades den intima och förtätade seansen med några klassiska ballader hämtade ur poprepertoaren, ett par låtar som var Wesseltofts egna favoriter: Paul Simons ”Bridge Over Troubled Water” och ”Where Have All The Flowers Gone”, som Pete Seeger och The Kingston Trio gjorde odödlig någon gång på 60-talet. Och inte hade vi en aning om att dessa gamla slagdängor kunde framföras så vackert, personligt och raffinerat och med så mycken känsla. En konsert som sent ska glömmas!
Lite senare på kvällen dök ett par av de mer etablerade stjärnorna på den internationella jazzhimlen upp på teaterscenen, trumslagaren Al Foster, som med sin kvintett hyllade minnet av Charlie Parker, och monstergitarristen och jazzrockaren Al De Meola. Och idag, lördag, kan man ta del av, bland annat, Jan Lundgrens Potsdamer Quartet, Lennart Åberg, Bobo Stenson och fantastiska japanska pianisten Hiromi. Sent i morgon kväll tar dock det roliga slut för det här året. Äran att sätta punkt för 2017 års övningar har man givit åt tenorsaxofonisten Josua Redman. Men dessförinnan kan man förstås spisa Filip Jers, Tim Hagans, Ann-Sofi Söderqvist och några till.

×