Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson

Svedala rörde Hasse till tårar

Recension Det är inte ofta människor med rullatorer och medelålders män och kvinnor, trängs med tonåringar i för varma skinnjackor och barn med neonfärgade hörselkåpor framför scenen.

Men på Sommarrocken i Svedala är det så – och det är den blandningen som är festivalens styrka.

Framför scenen håller Saga Lövgren, åtta år, på att lära sig att hjula. Hon väntar på ett av kvällens stora dragplåster, Hasse Andersson.
– Min favoritlåt är Änglahund, säger hon.
Lite längre bak i publiken, står Ann-Christin Andersson och JG Petersson, 72 respektive 74 år gamla. De väntar på precis samma sak som Saga Lövgren – Hasse Andersson. Även de har Änglahund som favoritlåt.
– Han är jordnära och det är så bra att han använder det skånska språket, säger JG Petersson.

Tillsammans med sina skånska kollegor – Nisse Hellberg och Pernilla Andersson – är Hasse Andersson på turné. Men med kvällens komprimerade format, cirka tjugo minuter var på scen, ges det inte utrymme för någon av de tre artisterna att skina riktigt klart från scen. Den som lider mest av detta är Pernilla Andersson.
Hennes paradgren brukar vara mellansnacket. Hon briljerar i att kunna vara personlig men inte privat.
Nu har detta prioriterats bort – även om vi får veta hur hon fick lära sig den hårda vägen att inte lämna en Gorgonzolaost i turnébussen över natten.

Resultatet blir att låtar med starka texter, till exempel Tiggrinnan, som handlar om hennes skilsmässa, eller Jag sitter tyst med Billie Holiday – en låt för när man behöver tänka över livets stora frågor, inte når ända fram till publiken som sitter i den gassande solen.

Kontrasten till lugna Pernilla Andersson är Nisse Hellberg. Det är ös från början till slut. Med en lång karriär bakom sig har han en hel del låtar att botanisera bland och publiken bjuds på blues, rock och country. Ingen blir besviken, men inte heller överraskad. Klassiker som Jag är bara lycklig när jag dricker och Håller min dörr på glänt blandas med nya låtar som Vägen västerut och Leva ett vildare liv. Stabilt, rutinerat – men inte jättespännande.

Till sist är det dags. Publiken överger picknickfiltarna och börjar dansa.
Hasse Andersson intar scenen med en självklarhet och innerlig glädje som få artister kan uppbåda efter ett så långt artistliv som han har haft. Tillsammans med bandet river han av låtar som Kung Ola, Dans på Vejby ängar, Guld och gröna skogar och självklart Änglahund.
Publiken sjunger med från de första tonerna till att de sista klingar ut. När publiken skanderar hans namn sammanfattar Hasse det bäst själv.
– Ni är bara bäst. Jag börjar snart lipa.

×