2014 blev Zoltan Pusztai Staffanstorps trygghetsambassdadör. Foto: Axel Hilleskog
2
Zoltan var verkligen uppskattad bland eleverna under sin tid som skolmorfar. Här syns texter och bilder från eleverna som tillägnats honom

Senior utan behov av att sakta ner

VETGIRIG. Nyligen tog han avsked efter 13 år som skolmorfar på Stanstorpsskolan. Men Zoltan Pusztai har ändå fullt upp med en rad olika
uppdrag.

Vi träffas i hans hem i Staffanstorp. Gräsmattan är välansad och här finns inte ett ogräs så långt ögat kan nå, mycket tack vare frun Marianne Pusztai. På köksbordet står kaffe, bröd och en stor variation av pålägg uppdukat.
Kommer man på besök hos en ungrare, oväntat eller inte, är bordet alltid fulldukat, berättar Zoltan Pusztai.
– Jag vet att det kommer räcka, men jag är ändå alltid orolig, säger han.
Hans resa från Ungern till Staffanstorp började för ungefär 50 år sedan.
Det var den 26 november 1965, julprydnaderna hade precis satts upp och lyste starkt i höstmörkret i Malmö.
Zoltan Pusztai hade rest från hemstaden Budapest till Malmö för att besöka sin morbror och hans fru i Limhamn.
– Jag kunde inte ta in det. Hur har de råd med det? berättar Zoltan Pusztai om när han fick se julprydnaderna.
– Här fanns möjligheter, det var ett framtidsland och jag tänkte stanna.
Men först skulle han få arbetstillstånd, vilket blev en nervös väntan.
– Hemma kunde man inte lita på en myndighet om man inte mutat dem.
Men stanna fick han.

Han var ett krigsbarn, född 1940, och växte upp i Budapest där ljudet från bomberna ofta var närvarande.
Det var också under krigsåren som han fick utlopp för sin vetgirighet.
– Jag växte upp i böckernas värld. När bomberna trillade ner till höger och vänster hade min mamma ingen lust att läsa, så hon sa ”Kom hit så ska jag lära dig”.
Runt fyra år gammal blev han läskunnig och sedan dess har litteraturen varit en trogen vän.
– När barn säger att de inte har något att göra undrar jag: ”Har du inga böcker?”.

Kartböcker var något han också gärna tittade i och han längtade bort från den gråa vardagen i det kommunistiska Ungern.
Här var det som han säger ”bröd och cirkus”: det skulle finnas mat och nöjen såsom opera och film till en överkomlig peng, men tillvaron var torftig på annat.
Hans mamma fick dock besöka Sverige innan honom. Hon var tårfylld innan hon skulle resa iväg och tårfylld var hon även när hon kom tillbaka, för att hon inte kunde stanna i Sverige. Hon hade bland annat med sig en Ellos-katalog som gjorde stort intryck på Zoltan.
– Jag hade aldrig sett så många skjortor och tänkte att jag skulle köpa allihopa.
– Vi var så uniformiserade och hade samma kläder.

Han fick själv chansen att resa efter samtal med sin morbror. Han växlade till sig fem dollar från staten, mer fick han inte, utan resten skulle inbjudaren stå för.
Men Zoltan hade även runt 20 pund gömda och upptejpade i ljumsken.
– Det var en våglig sak, hade de upptäckt det så hade jag blivit tillbakaskickad.
Han tog sig med tåg genom Europa och tog färjan till Trelleborg. Till slut var han hemma hos morbrodern i Limhamn 1965. I Malmö träffade han sin framtida fru Marianne på ett dansställe som låg i nuvarande Malmborgs vid Erikslust.
Och tack vare en annan ungrare som han kom i kontakt med hamnade den utbildade maskiningenjören så småningom på Skandinaviska Kugghjul.
Han blev bänkarbetare, fräste kugghjul och fick göra en del av finarbetet. Därefter jobbade han som maskinkonstruktör på flera platser, Flyinge, Ljungby och Billesholm, för att senare i början av 80-talet landa drömjobbet när han anställdes av Tetra Pak.

Där blev han testkoordinator och kunde resa till företagets fabriker runt om i världen.
– Till företagets kostnad kunde jag resa till hela Europa och Thailand. Jag hade runt 100 resdagar per år.
När pensionen stundade 2003, efter över 20 år på företaget, var det med viss bävan han såg på framtiden.
”Det klarar du inte, Zoltan. Du reser i 100 dagar, måste alltid ha folk omkring dig och din trut går hela tiden”, minns han att tankegångarna gick.
– Men det tog inte en månad förrän jag tänkte: ”Varför gick jag inte i pension tidigare?”

Han gick med i Kristdemokraterna, Lions Club, SPF Club Vikingen och började i Staffanstorps hembygdsförening. När han blev tillfrågad av kommunen om att bli skolmorfar blev svaret ett självklart ”ja”.
Och med Zoltans hjälp inledde den sistnämnde föreningen ett samarbete med lokala skolor som gick ut på att man informerade elever om hur livet såg ut förr i tiden.
– Man får mycket av ungarna, mycket kärlek.
Han hjälpte till med läxor, avlastade lärarna från vissa sysslor och kunde berätta för eleverna om hur livet varit för honom i hans ungdom.
Men i år var det sista året som skolmorfar. Skånska Dagbladet uppmärksammade hans skolavslutning i juni som var fylld med avsked och kramar.
– Jag hatar när pensionärer säger att de inte har något att göra och har tråkigt, och min dröm är att fler blir skolmorfäder och skolmormödrar.
– Det krävs så lite.

Webb-tv

×