Mäktigt och mastigt med Guns ’n Roses

– När helvetet fryser till is, svarade Don Henley en gång i tiden när frågan om en återförening av The Eagles kom på tal. Fjorton år senare sammanstrålade sällskapet lik förbannat igen. Vilket bevisar att mirakel verkligen kan inträffa. Ett annat påtagligt exempel på detta är Guns n´ Roses.

Artist: Guns n´ Roses
Plats: Parken, Köpenhamn den 27 juni

Absolut ingenting tydde på att kärntrion Duff McKagan, Slash och Axl Rose någonsin skulle stå på samma scen igen. Inte minst den sistnämndes irrationella och ständigt struliga beteende hade alltid utgjort grava hinder för detta.

Men plötsligt händer det, som det heter i den hårdpluggade tv-reklamen. Förra året slog nyheten om återföreningsturnén Not in This Lifetime Tour ner som en bomb, varpå jubel utbröt bland alla miljontals fans världen över.
Fast frågan alla ställer sig är förstås om Guns n` Roses, årgång 2017 håller måttet. Rapporterna från turnén hittills tyder på det, och jag är också beredd att skriva under på att så är fallet. Ändå är mitt goda betyg långt ifrån rutinmässigt. Minnet av Axl Rose nonchalanta senfärdighet och överspända framträdande på Sweden Rock 2010 är alltjämt färskt i medvetandet.

Men det spelar ingen roll, det går inte att komma ifrån att bandet verkligen levererade med råge denna tre timmar långa spelning. Tillställningen var lika mäktig som mastig, och även om ljudet inte alltid var lysande, så såg bandet som helhet verkligen till att man nästan glömde bort Rose’s trista struliga tid som ensam originalmedlem. Det var nämligen ett överraskande koncentrerat sällskap som ställde sig på Parkens scen i tisdags.

Med en ansenlig dos auktoritet och självklar hantverksskicklighet lotsade de publiken i den sedan länge utsålda Parken genom en setlista som med några få undantag – till exempel Don´t Cry – innehöll alla de nödvändiga sångerna. Spelglädjen fanns där uppenbarligen också. Fast varför så sammanbitna, gubbar? Axl sken för all del upp några gånger, men för övrigt var det magert med känsloutbrotten.
Då var septetten betydligt generösare med att brodera ut och dra ut på sångerna. Kanske blev det till och med väl mycket av den varan ibland. Särskilt Slash hade en förkärlek för att låta gitarrutvikningarna ta väl mycket utrymme ibland, hans och parhästen Richard Fortus duellerande i bluesbestänkta Rocket Queen var väl det mest uppenbara exemplet på detta.

Ändå får denna invändning mest betraktas som en småförargligt irritationsmoment i marginalen. För i många fall briljerade de faktiskt. Mer eller mindre, förvisso, men briljansen fanns där likväl. Som i den nio minuter långa November Rain, bandets mest givna magnum opus, Eller i det råbarkade eposet Civil War, den hetsigt punkdoftande Night Train, den ösiga Terminator 2-dängan You Could Be Mine. Samt icke att förglömma i This I Love, hämtad från det långbänksförsenade Chinese Democracyalbumet. Här talar vi pampig ballad med alla känslospröten ute. Ett paradnummer för en ännu oskriven rockopera om ni frågar mig, och Axl gav allt från de lägsta till högsta tonerna med imponerande ackuratess. Att mannen fyllde femtiofem tidigare i år kunde man inte tro.

Vilket i sin tur påminner oss alla om att tidens tand sällan eller aldrig går att rå på. Däremot kan man som Guns n´ Roses försöka. Då det begav sig var gruppen både hårdare och ruffigare än konkurrenterna på Los Angeles sleazescen. Det är de fortfarande. Farligast ska de ha varit också. Den tiden är till större delen förbi, men tisdagens konsert visade att det här är en combo som likt ett gott vin både mognat med behag, och kan vårda sitt musikaliska arv med heder, så att fans överallt kan få drömma sig tillbaka till en annan tid då ett gäng osnutna hårdrocksrebeller kunde bli störst i världen.

Artist: Guns n´ Roses
Plats: Parken, Köpenhamn den 27 juni

Webb-tv kultur

×