Läs Mohammad Akbaris egen berättelse här

Mohammad Akbari har skrivit en egen berättelse om sin väg från Iran till Sverige och fått hjälp av en vän att polera den till korrekt svenska. Här är den:

Iran är inget bra land för afghaner. Jag har precis läst om hinduism i skolan och jag tänker att afghaner i Iran är som kastlösa. Vi får inte gå i skolan, vi får inte jobba, vi får inte sjukvård om vi inte betalar jättemycket pengar. Varje dag säger de på gatan ” jävla afghan”, försöker slå oss eller göra värre saker. Vi har ingen rätt att vara i landet men vi har inget annat land det går att leva i. Det är därför jag och min familj lämnade Iran. För att hitta ett land vi kunde leva i.

I Turkiet tappade jag min familj. Det var mörkt och polisen var på väg. Smugglarna tvingade oss i olika båtar men lovade att vi skulle ses i Grekland.
Jag väntade vid kusten i Grekland tills någon sa till mig att det inte var någon idé att vänta längre.
I Grekland satt de mig i fängelse för att jag var asylsökande. De slog flyktingar på gatan. Det här landet går inte att leva i, tänkte jag och flydde till Makedonien.

Där vandrade många grupper av flyktingar. Det fanns barn och gamla i varje grupp. De kom från mitt land, de kom från Eritrea, Syrien, Somalia. Jag somnade nära gränsen i Makedonien och vaknade med en kalashnikov i ansiktet. Gå tillbaka, sa en polis.
Det här landet kan man inte leva i, tänkte jag och flydde till Serbien.
I Serbien sov jag en natt på en parkbänk och vaknade till skrik att polisen kommer. De jagade mig och andra flyktingar i flera kilometer.
Det här landet går inte att leva i, tänkte jag och flydde till Ungern.

I Ungern försökte jag ta bussen tillsammans med min grupp. Busschauffören sa att vi inte fick åka med och sen ringde han polisen. De tog oss till ett camp och läkarna sa att de skulle testa vår ålder och tvingade oss att klä av oss nakna. Det var första gången jag var naken framför någon annan än min familj. De skilde mig från de vänner jag hittat på vägen. Jag fick en panikattack och ramlade på golvet. En läkare tittade på mig och sa till polisen att jag spelade. Polisen tvingade mig ner i en stol och sa att om jag gjorde så igen skulle de ta mig till fängelse.
Det här landet går inte att leva i, tänkte jag och flydde till Österrike.

I Österrike började jag bli trött på att fly. Jag ville stanna där. Men när jag skulle söka om asyl sa en polis till mig: ”Ni kommer hit och vi måste betala skatt för er.”
Det här landet går inte att leva i, tänkte jag och åkte till Sverige.
När jag kom till Malmö centralstation kom en polis mot mig. Jag spände hela kroppen och var beredd på att fly. ”Hej”, sa han och gick förbi mig. En afghansk kille kom fram till mig och bjöd mig till honom. Han gav mig mat, kläder och jag fick sova där i två dagar. Han följde mig sen till ett transitboende för ensamkommande ungdomar. De som jobbade där pratade fint med alla oss. Pratade med respekt och värme.
Det här landet går att leva i, tänkte jag.

Det tog mig två månader att gå genom Europa. Man blir trött av att gå två månader i stark sol. Jag var hungrig och törstig varje dag. Det är en hunger som håller i sig flera månader även efter att man får äta när man vill. Jag har blivit slagen av smugglare, jagad, sovit på gatan och på toaletter. Jag har gått igenom många tågtunnlar utan att veta om tåget skulle komma just då och avsluta allt.

Det var värt det.

Jag fick uppehållstillstånd den andra december 2016. Nu studerar jag för att komma in på gymnasiet nästa år. Jag vill bli rörmokare och jag vill visa Sverige att flyktingar är bra och de behöver inte vara rädda.
Alla har inte samma tur som jag. Jag har en vän som satt i fängelse i ett år i Grekland. Jag hade en vän som gömde sig under tåget i Makedonien och dog. Jag har många vänner som väntat på uppehållstillstånd i Sverige i nästan två år men inte fått svar, eller fått avslag. De måste åka tillbaka till Afghanistan, där det är krig.

Jag har inte sett min familj på två år. Röda Korset har börjat leta efter dem. Om jag hittar dem ska jag berätta att jag hittat ett land som jag kan leva i.

Läs mer:

×