Evelina Stenbeck. foto: TT

Ravns dikter en möjlig motrörelse

Lyrikspalten

Tips:
Det är inte så många författare som har fått äran att tala i Sommar i P1 i år. Men några stycken är det och de kommer på ett pärlband i juli. Malin Persson Giolito talar den 5 juli och Linda Boström Knausgård den 8 juli. Missa inte heller författaren och poeten Johannes Anyurus (andra!) sommarprat den 14 juli.

Jag sitter på tåget på väg mot Caen, en av de största städerna i Normandie. Jag passerar gröna fält och betande kor, det är 26 grader utomhus och jag ska på konferens. Tåget är försenat, men det gör ingenting, jag har gott om tid på mig.
Under det att tåget sakta rullar framåt funderar jag på en dansk diktsamling av Olga Ravn som jag nyligen läste. Den heter Hvide roser och skiljer sig en del från den övriga danska samtidspoesin. Här finns inte som hos Asta Olivia Nordenhof ett begär att samla in allt som omger oss i vardagen och knyta samman det i dikten. Här finns inga svordomar, könsord eller andra provokationer som hos många av de unga danska poeterna.
Snarare påminner Ravns dikter om Signe Gjessings fascinerande och kosmiska poesi, där diktaren står mitt i naturen. Det är kanske arvet efter Inger Christensen som gör sig påmint. Samt, en stark influens hämtad ur Ann Jäderlunds författarskap.

Ravn har också översatt Jäderlunds I en cylinder i vattnet av vattengråt från 2006 till danska, och antagligen plockat upp en och annan poetisk idé under arbetet.

Ravns Hvide roser för tankarna till ett sorgearbete. Antingen över en älskads bortgång, eller efter ett uppbrott. Den bär på en skuld som har sin grund i ett omsorgsarbete eller om man så vill, ett kärleksarbete. Hur långt sträcker sig den hjälpande handen? När är det dags att låta den som lider ensam bära sin smärta? Frågorna ges inga svar, och det behövs inte heller när poesin är så stark som den är i Ravns tappning.
Dikterna är korta, enbart fem verser långa, numrerade och mycket strikt hållna. I de fall då orden inte räcker till markeras raderna med små kryss. Tomrummet måste fyllas, det finns något kontrollerat och strikt över strukturen. Ordförrådet är lika sträng hållet, ett antal motiv återkommer och omtas. Dikterna vittnar om ett stort självförtroende som exempelvis tar sig uttryck i att de tre första dikterna är identiskt lika varandra.

Ytterligare en diktare som gör sig påmind är Edith Södergran. Som i följande rader, där den första solen går upp över jorden:
I den første sol
rosarødt og lydigt
under blomstringen
rosarødt og lydigt
i den første sol
I Ravns dikter skymtar visserligen bara en knivsudd av Södergrans maffiga bildspråk och oefterhärmliga frihetslängtan, men motiven finns där, rosor, döden, den älskade. Både Södergran och Christensen brukar räknas till den finlandssvenska och danska modernismens mest berömda namn. Läsningen av Hvide roser får mig att tänka att det kanske är dags att denna tradition kommer tillbaka som inspirationskälla, som en möjlig motrörelse till den nyenkelt präglade poesin. Ravns diktsamling står verkligen för en helt annan typ av dikt än den vi brukar nämna i Sverige, vilket också påminner om den svenska litteraturkritikens förenklade bild av den samtida danska poesin.

Tips:
Det är inte så många författare som har fått äran att tala i Sommar i P1 i år. Men några stycken är det och de kommer på ett pärlband i juli. Malin Persson Giolito talar den 5 juli och Linda Boström Knausgård den 8 juli. Missa inte heller författaren och poeten Johannes Anyurus (andra!) sommarprat den 14 juli.

Webb-tv kultur

×