Black Star Riders. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Ian Hunter. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Aerosmith med Steven Tyler tog farväl av den svenska publiken. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Doro Pesch med Tommy Bolan. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Allt ljus på Aerosmiths farväl

Black Star Riders visade att det finns liv efter Thin Lizzy, Doro Pesch återvände tillfälligt till låtmaterialet från sitt ungdomsband Warlock, och Aerosmith tog farväl av den svenska publiken för gott. Detta och mycket annat inträffade de två första dagarna på årets Sweden Rock Festival.

Fast låt oss ta det från början. Årets upplaga är den tjugosjätte i ordningen, och i vanlig ordning varken kunde eller skulle onsdagen betecknas som något annat än en präktig uppvärmning för vad som komma skulle. Fast som brukligt blev det en fullmatad dag ändå, Black Star Riders, som hade fått äran att avsluta nattens övningar stängde inte butiken förrän kvart över ett på natten.
Thin Lizzyavläggarna var förstås den givna headlinern denna dag, och det med all rätt. På bara fem år har detta namnkunniga gäng under ledning av amerikanske gitarristen Scott Gorham släppt tre rosade album, och byggt upp ett välrenommerat liverykte. Inte överdrivet överraskande levererade kvartetten ett starkt samspelt set där de starka klassiskt färgade hårdrocksstänkarna stod på rad.

Någon timme tidigare hade kanadensiska Helix gjort ett habilt gig på samma scen. För övrigt gick denna första dag dock starkt i blågult, och som vanligt förundrades man över återväxten. Helkvinnliga Heavy Tiger och AOR-bandet Art Nation tillhör båda de lovandes skara, och inte minst de sistnämnda imponerade.

Den tämligen varierade torsdagen inleddes redan strax efter lunch med Apocalyptica. Bandet slog igenom redan 1996 med coveralbumet Plays Metallica By Four Cellos, och denna tidiga eftermiddag gick man mycket riktigt tillbaka till dessa rötter fullt ut. Den musikaliska pendeln under giget svängde från det kompromisslöst stenhårda till det outsägligt vackra, och alltihop tedde sig i sin tur uppenbart sofistikerat och personligt.
Ett annat utropstecken var lite otippat Ian Hunter. Den före detta Mott the Hooplesångaren serverade glammig gubbrock med engagemanget och känslan i behåll. Samma sak kan sägas om Doro Pesch, som denna gång kom till Norje med fokus på sitt forna band Warlocks sångkatalog. Entusiasmen var påtaglig, och fröken Pesch förtjänar onekligen epitetet The queen of metal

Senare på kvällen bjöd både Creeds starka spinoffprojekt Alter Bridge och lika snuskiga som proffsiga lustigkurrarna i Steel Panther på nya shower. De sistnämnda vred alla tramserireglagen till elva, och publiken lät sig väl smaka av de politiskt inkorrekta upptågen.

Fast i slutänden föll förstås allt ljus bokstavligt talat på Aerosmith. Det är trots allt inte varje dag rocklegendarer av rang tar farväl. Med tanke på detta var det självklart också upplagt för hitkavalkad av Guds nåde, och visst förärades fansen ett hyfsat pärlband av klassiker. Men varför i hela friden lägga nästan halva tiden på inte överdrivet kända nummer när givna ess som Crazy, Jaded och Love Is Hard on Your Knees saknades?

Fråga inte mig, jag har inget vettigt svar att ge. Synd att möjligheterna förspilldes, således. Inte minst för att det långlivade sällskapet fortsatte uppvisa fin vitalenergisk form trots att Steven Tyler och gänget passerat svensk pensionsålder med råge denna sista visit på Sweden Rock.

×