Lysande intrig och hårdkokt debutant

Deckarspalten

Med Den tunna blå linjen (Piratförlaget) avslutar Christoffer Carlsson sin fyra böcker långa serie om polisen Leo Junker. I en egen men också mycket genremedveten stil har Carlsson skapat en serie som är fast förankrad i genrens historia med fina blinkningar till tunga namn som till exempel Sjöwall & Wahlöö och John Le Carré samtidigt som varje bok också har varit slående aktuell. Dessutom har vi fått följa Leo Junker i ett smärtsamt nedstigande i traumatiska barndomshändelser och i nutiden som en misstrodd polis. Många trådar som Christoffer Carlsson hanterar både elegant och övertygande.
Även i Den tunna blå linjen hamnar handlingen otäckt nära vårt nu. I efterdyningarna av terrorattentatet i Paris i november 2015 blir Leo Junker och hans kollegor indragen i en desperat polisjakt på en presumtiv terrorist som ska befinna sig någonstans i Sverige. Samtidigt får Leo Junker också nya ledtrådar till ett fem år gammalt, och ännu olöst, mord där offret var den prostituerade Angelica Reyes.

Ledtrådarna som Junker får korn på har också koppling till hans eget förflutna och till det komplicerade förhållandet mellan honom och hans kriminella barndomsvän John Grimberg – en förhållande som gått som en röd tråd genom serien. Som alltid när det handlar om Christoffer Carlsson är det här riktigt, riktigt bra kriminalromanläsning – denna gång går genreassociationerna för övrigt till bland annat Leif GW Perssons tidiga kriminalromaner Grisfesten och Profitörerna. Den tunna blå linjen bjuder också på en lysande och inte det minsta förutsägbar intrig och ett fint fångat persongalleri. Dessutom åstadkommer Christoffer Carlsson här den mest perfekta avslutning på en deckarserie som man kan tänka sig. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att han faktiskt har skrivit den ultimata slutmeningen.
Vad det blir härnäst från den mångkunnige Christoffer Carlsson blir mycket intressant att se. Förutom Junker-serien har han genom sina första böcker visat att han kan skriva fina psykologiska thrillers och med Oktober är den kallaste månaden (2016) blev han också prisad som ungdomsförfattare. Det kan med andra ord blir hur bra som helst igen. Fast kanske på ett nytt sätt?
Glasgowbaserade Mason Cross tillhör årets deckardebutanter, i alla fall på svenska. På engelska har han hunnit med ytterligare tre böcker om den moderna prisjägaren Carter Blake. I Ett långt spår av blod (Modernista) kallas Carter Blake in av FBI (trots det skotska ursprunget utspelas Cross böcker i USA) när den ökända serieprickskytten Caleb Wardell rymmer från fängelset två veckor före sin avrättning. Tillsammans med FBI-agenten Elaine Banner följer Carter Blake i Wardells fotspår för att förhindra mer slumpmässigt mördande. Något som visar sig vara både svårare och farligare än vad Blake och Banner kunnat föreställa sig.
Ett långt spår av blod är en bra, hårdkokt deckare som drar upp konturerna till en spännande huvudperson inför de kommande delarna. Man anar att det finns betydligt mer att få reda på om den gåtfulle Carter Blake än vad som hinns med på de här actionspäckade sidorna. Ett rejält plus är också den avspända, jämlika relationen mellan Blake och Banner vilket bidrar till att ge mersmak inför kommande delar.

Webb-tv kultur

×