Livet är starkare än döden

Krönika Det har gått ett drygt dygn sedan människor förlorade livet i det fruktansvärda attentatet på Drottninggatan i Stockholm, och jag sitter på en buss som för mig genom Småland.

Utanför bussfönstret öser kvällssolen guld över åkrar där fuktig mylla väntar på vårsådd, över dungar av björkar som just antagit den där milt violetta nyansen som de får strax innan knopparna spricker, över gräddklickarna av vitsippor bland torra fjolårslöv och nyfött gräs.

I min mobil uppdateras flödena frenetiskt. På Facebook berättar folk att de är i säkerhet, och så sätter de svenska flaggor på sina profilbilder, eller fredsduvor. Twitter är nära gränsen för överhettning, inlägg pumpas ut med en svindlande hastighet, om nya gripanden, om rosor som läggs ner vid attentatsplatsen, om en korvgubbe som nästan blev påkörd av lastbilen, om en gammal tiggande kvinna som blev det, om vad statsministern tycker, om vad kungen tycker, om vad alla landets tyckare tycker, om vad mina vänner tycker.
En krigshandling har riktats mot Sverige. Mot det svenska samhället, mot vår öppenhet, mot vår demokrati.
Sverige. Svenska. Vi. Vår.

Jag tittar på de röda stugorna som svischar förbi, på de tysta, vänliga granarna, och jag smakar på de där orden, och jag känner ju verkligen, av hela mitt svenska hjärta, att de betyder något, något starkt och viktigt och vackert – men vad? Sverige. Svenskt. Begrepp som är tunga av innebörd. Men vilken innebörd? Vem bestämmer det?

Jag åker genom ett litet samhälle, förbi en ganska ful korvkiosk där en ung kvinna sitter på en bänk och vänder ansiktet mot solen. Förbi en gammal nedlagd järnvägsstation, förbi ännu en korvkiosk, också rätt ful, förbi en joggare med ett väldigt stort rött skägg, förbi ett magnifikt kråkslott där en vältatuerad man och en minst lika vältatuerad kvinna sitter och tar sig en pilsner i skymningen, i trädgården, i varsitt svart linne som det står ”Ramones” på. Förbi ett nedlagt bruk av något slag, förbi en skola där någon har ritat med färgglada kritor på marken, förbi tre små pojkar som leker med pinnar vid en liten bäck. De är svarta i håret och mörka i hyn, pojkarna, eller om de kanske är blonda och blåögda, och här kommer ett ungt par gående med en barnvagn. Mitt i byn tronar ett påfallande välputsat missionshus.

Jag har aldrig varit här förut, det tror jag i alla fall inte, det har i så fall glidit ur mitt minne utan att sätta några som helst spår. Jag känner ingen här, känner ingen av dem jag ser. Ändå erfar jag, just denna kväll, när våldets chockvågor fortfarande pulserar över Sverige, en urstark känsla av samhörighet, av tillhörighet, av syskonskap, av kärlek. En kärlek som sjunger att detta är minsann vårt land, minsann mitt land, för jag vet precis hur det låter där ute i vårkvällen, hur koltrasten jublar, hur cyklarnas däck knastrar mot det torra gruset, jag vet precis hur jorden doftar, för allt detta är mitt och jag är så rik.

En människa har begått ett fasansfullt illdåd, för att sprida skräck. För att fylla oss med fasa. Mig har han velat skrämma, och joggaren med det röda skägget, och kvinnan med kvällssolen mot ansiktet, och visst är jag rädd, hur kan man vara annat när man just har ställts inför ett sådant bottenlöst barbari, men icke desto mindre joggar vi, eller vänder oss mot solskenet, eller åker buss, och små pojkar leker med pinnar vid bäckar och vi är svenskar, och detta är Sverige, och vad det egentligen betyder vet jag inte, hur kan någon veta det, men på något vis hör vi ihop, och livet går vidare, livet går alltid vidare, livet är alltid starkare än döden, kärleken är alltid starkare än hatet, och kanske är det bara ord, men de tröstar, och en blek måne ser ner på oss från sin tysta rymd, som en mor som ordlöst vakar över sina barn, över bussar som följer sina tidtabeller, över dig och över mig och över alltihop som fortsätter att finnas, över vitsipporna som står där i dikesrenen och blommar, för vad skulle de annars göra?

Dagens fråga

Är du nöjd med vårvädret hittills?

  • Nej (81%, 891 Röster)
  • Ja (19%, 215 Röster)

Antal röster: 1 106

Loading ... Loading ...

Webbkryss

×