Kulturen kan forma om oss

”All­ting har en ände men korven den har två” lyder ett be­kant gam­malt ord­språk, och jag har ofta frågat mig hur och när det egent­li­gen kan an­vändas på ett vet­tigt sätt.
Ändå sträcker jag mig nu gråt­milt ef­ter ta­le­sättet efter­som det­ta är min näst sis­ta text som fast krö­ni­kör för Skånska Dagbladet, och jag har pla­nerat att skriva två olika av­slutnings­texter som snörar sam­man be­ty­del­se­fulla ändar av min kröniköriska tyckar-pöl­sa.

Min rums­gran­ne på stats­ve­ten­skap­liga in­sti­tu­tionen i Lund är den smarta och ro­liga dok­to­randen Linda Ny­berg, som för nå­gra vec­kor se­dan visade sig vara till och med klokare än jag anat.
När en dok­to­rand närmar sig dis­pu­ta­tionen brukar ku­tymen vara att nå­gon lite för­synt frågar vad hen skulle vilja ha för typ av sammanskramlad pre­sent av kol­le­gorna. Linda valde nå­got helt unikt: hon ville få ett ex­em­plar av var­je kol­le­gas fa­vo­rit­bok.
När hon har plöjt ge­nom alla des­sa böcker kommer hon att ha blickat djupare in i oss, som kol­lek­tiv och in­di­vider, än många an­dra, för fa­vo­rit­lit­te­ra­tur är av­slö­jan­de sa­ker.

Det finns myc­ket be­kläm­man­de sta­ti­stik om det stora ge­men­samma pro­jekt som vi kallar Sve­ri­ge. En skärva som inte upp­märk­sammas så ofta men som gör mig sär­skilt ned­sla­gen rör mäns läs­va­nor: poj­kar och män lä­ser för­svinnande lite skön­lit­te­ra­tur – i många fall in­gen alls. Det finner jag oroande för fram­tiden.
Att leva till­sam­mans kräver att vi för­söker för­stå livs­öden och livs­val som är olika våra egna. Det i sin tur kräver tr­äning av em­pa­tiska mus­kler vi inte själv­klart an­vänder dag­li­gen.

Jag har sam­hälls­ve­ten­skap som yrke. Sam­hälls­ve­ta­re för­söker sys­te­ma­ti­sera och ana­ly­sera kom­pli­ce­rade so­ci­ala ske­en­den.
Det är vik­tiga sa­ker och det är in­gen slump att jag och mina kol­le­gor runt om i landet är fli­tigt anlitade av me­dia för att kom­men­tera ak­tu­ella hän­del­ser.
Ändå me­nar jag att huma­nio­ra och konst, des­sa stän­diga be­sparings­fält, till sist måste vara vik­tigare. Jag vill i syn­ner­het peka på lit­te­ra­turens ur­kraft: ro­maner, no­veller och ly­rik är in­get min­dre än fullutrustade gym för em­pa­tisk tr­äning.
En stor läs­upp­le­vel­se slutar inte när man läg­ger bo­ken ifrån sig – den letar sig var­ak­tigt in i drömmar och va­kna be­trak­tel­ser; den formar på sub­tila sätt om lä­sa­ren och vidgar per­spek­tiven. Allt det­ta missar all­de­les för många poj­kar och män, och det gör oss alla fat­tigare.

Av mig kommer Linda att få The Great Gatsby, en bok som är lika le­van­de idag som när den för­fattades 1925. På un­der två­hund­ra si­dor fångar Scott F. Fitzgerald en hel era – ”jazz­ål­dern” – men ock­så mänsk­lig läng­tan och det ofrån­kom­liga slu­tet för all läng­tan när vår stund på jorden färgas se­pia och driver bort i tids­flodens glömska.
Det är på så vis en bok med en ve­mo­dig grund­ton, men den är ock­så upp­lyf­tan­de. Jay Gatsby är en trött­sam dröm­ma­re med många brister, men Fitzgerald lyckas att få lä­sa­ren att se bort­om felen för att till sist känna äkta med­li­dan­de.

Med­li­dan­de: en un­der­skattad sam­man­hål­lan­de kraft i mänsk­liga sam­hälls­byg­gen. När lä­ste du senast en tweet som väckte den käns­lan?

Nyhetsbrev

×