Marie Torstensson och Keramikpaletten i Hässleholm är en viktig, kul och annorlunda del av Jeannes vardagskvällar.
En regnig och kall söndag i början av mars är ingen anledning för Patric och Patricia Jeppsson att stanna hemma i Mala. – Tyvärr finns det ju ställen som är totalförstörda. Det är just därför som man ska vara försiktig berätta vart man har varit, berättar Patric.
Ett av Patrics stora intressen är fotografi. Det i kombination med ruinturism är perfekt.
Tozzy är fjorton år gammal men orkar fortfarande följa med Patricia och Patric ut på såväl korta som långa resor.
Lila nagellack och ett rejält jävlar anamma.
Svärmor Eva (till höger i bild) såg till att få med Jeanne till Bygdegården i Mala på tisdagsförmiddagarna.
Ruinturismen är en stor passion för Patricia Jeppsson.
De små sakerna kan göra stor skillnad.

Härifrån och framåt

Reportage

Det här är den fjärde delen av en serie reportage om familjen Jeppsson i Mala utanför Hässleholm. Sedan i början av september 2016 har jag följt Jeanne, Patric, deras gemensamma dotter Patricia samt Jeannes döttrar Jessica och Sara från en tidigare relation.

Jeanne ringde mig redan i augusti och frågade om jag kunde tänka mig att fotografera och filma när Patric skulle raka av henne håret som hon hade börjat tappa så smått efter de första behandlingarna med cytostatika. Detta blev början till reportagen som handlar om en familj jag har känt i många år. Patric och jag har varit goda vänner ända sedan början av 90-talet.

Det här är en dokumentärserie och en berättelse om livet, om glädjen, om sorgen, om den satans sjukdomen cancer och mitt i allt detta den helt vanliga och ögonblickliga vardagen.

Ibland stannar tiden på ett annat sätt än den brukar. Ibland måste vi alla försöka skaka av oss tankarna på de där sakerna som hela tiden finns med på något märkligt sätt och som ibland får oss att känna obehag.
När det gäller familjen Jeppsson i Mala så pratar de inte särskilt ofta eller mycket om dåligt mående eller om kampen de för. Istället får man en ganska lätt och skön känsla om att livet inte är särskilt mycket mer komplicerat här än någon annanstans.

Mitt mellan jobbets timmar, sjukhusens stulna stunder och nätterna i sängen så finns där en hel del annan viktig tid för dem alla.
– Det började när jag var tolv år. Pappa och jag kände likadant. Vi behövde komma ut och börja göra saker tillsammans. Det var hans idé från början men det tog inte särskilt lång tid innan jag blev imponerad över känslan i de gamla ödehusen, berättar Patricia.

Patrics starka intresse för fotografi och ruinturism blev ganska snabbt en naturlig och spännande del av helgerna.
– Man slår ihop två hobbies på ett vackert sätt. Jag letar efter ödehusen och samtidigt kan kameran följa med låta mig ta bilder som jag aldrig gjort tidigare. Både jag och Patricia försöker besöka ställen och platser som är övergivna på ett eller annat sätt. Kombinationen mellan fotografi och nyfikenhet är ganska oslagbar.

– Vi försöker hålla hårt i de platser vi har hittat eftersom man inte vill att det ska förstöras eller vandaliseras av andra. Man tar foton och lämnar fotspår. Det är så man gör, varken mer eller mindre.
– Är en plats låst så går man därifrån. Vi skulle aldrig få för oss att bryta upp något. Vi skulle inte gå in på någon plats eller ställe som stör någon. Tyvärr är det inte riktigt så det fungerar för alla som sysslar med ruinturism.

Det finns ganska gott om ställen som blivit totalförstörda under årens lopp. Detta är en av anledningarna till att Patric och Patricia inte vill berätta och lämna ut för mycket information till folk de inte litar på.
– Det är en skön känsla att komma till en plats där någon har stängt dörren och gått. Allt står kvar precis som det gjorde för flera år sedan. Det är väldigt imponerande och spännande att komma någonstans där tiden stannar. Man tänker tankar. Varför har det lämnats? Vad har hänt? Det kan vara befriande och starkt på samma gång.

Tillsammans har de varit runt i stora delar av södra Sverige. Deras sökande efter rätt ställe är allt annat än över, dessutom har de en längtan efter en resa utomlands.
– Man drömmer såklart om vissa platser. Vi vill bland annat till Östeuropa där man kan hitta en väldig massa spännande ställen. Förutom sådant som är att förknippa med ruinturismen så skulle vi dessutom vilja till både Tjernobyl i Ukraina och Auschwitz i Polen.

Samtidigt som Patric och Patricia gör sina utflykter för att försöka hitta de där ödehusen som de fortfarande drömmer om så tar Jeanne hand om och njuter av sina intressen.
– Jag älskar att skapa. Det handlar sällan om en specifik sak jag vill göra. Jag betraktar mig själv som kreativ och jag vill gärna testa en massa olika saker. Med tanke på hur livet har varit den senaste tiden så försöker jag hitta på så mycket jag bara kan och orkar.

Svärmor Eva tyckte att Jeanne skulle komma bort till Bygården på tisdagsförmiddagarna för att sitta ett par timmar för att fika, skratta och virka lite tillsammans med Malas härliga tanter. Detta i kombination med keramikkursen i Hässleholm ger henne väldigt mycket.

– Vi betraktas kanske som väldigt olika i familjen. Man måste verkligen inte göra allt tillsammans. det är betydligt mycket roligare att då och då komma hem och berätta att man har gjort någonting som den andre aldrig har testat. Det handlar om att väva in en del saker i vardagen. Om det sedan är en drejkurs, stickning, ödehus eller om det är sjukdomen så måste det bli en naturlig del av vardagen.

– Jag tänker inte särskilt mycket på nästa undersökning även om kallelsen kom den här veckan. Morgnarna är lite jobbiga. Jag kan inte kasta mig upp ur sängen längre. Så har det aldrig varit tidigare. jag fryser, har krämpor och det gör jätteont att sträcka ut. Tidigare så kunde jag hoppa ur sängen och gå rakt in i duschen. Det kan jag inte längre. Nu är det morgonkaffe i sängen, Patriks varma täcke som jag snor så fort han har gått och sedan får jag ligga därunder i värmen och sträcka ut lite i taget.
– Hur som helst så försöker jag tänka positivt. Jag längtar efter våren och att det ska bli varmt därute.

Det här är den fjärde delen av en serie reportage om familjen Jeppsson i Mala utanför Hässleholm. Sedan i början av september 2016 har jag följt Jeanne, Patric, deras gemensamma dotter Patricia samt Jeannes döttrar Jessica och Sara från en tidigare relation.

Jeanne ringde mig redan i augusti och frågade om jag kunde tänka mig att fotografera och filma när Patric skulle raka av henne håret som hon hade börjat tappa så smått efter de första behandlingarna med cytostatika. Detta blev början till reportagen som handlar om en familj jag har känt i många år. Patric och jag har varit goda vänner ända sedan början av 90-talet.

Det här är en dokumentärserie och en berättelse om livet, om glädjen, om sorgen, om den satans sjukdomen cancer och mitt i allt detta den helt vanliga och ögonblickliga vardagen.

Läs mer:

Dagens fråga

Längtar du till jul?

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev

×