Barnboksförfattaren Andy Griffiths från Australien är aktuell med ”Vår megastora fuskbyggda trädkoja med 65 våningar som byggnadsnämnden hotar att riva”. Foto: JAMES PENLIDIS

Han vill leda in barn på livslångt läsande

Med sina böcker om en galen trädkoja har Andy Griffiths och illustratören Terry Denton fått mängder av barn i massor av länder att läsa.
– Jag vet att många barn tycker att läsning är gammalmodigt, men bakom allt jag gör ligger en desperat önskan om att ge dem förmånen av det slags träningspass för fantasin som böcker ger oss.

Andy Griffiths
Född: 1961.
Bor: I Melbourne, Australien.
Bakgrund: Var engelsklärare på en high school när han insåg att många av hans elever inte tyckte om, eller var bra på, att läsa. Istället för att ge dem en föreläsning om vikten av att läsa skrev han en berättelse åt dem om en pojkes rumpa, som lever sitt eget liv. Den fick eleverna att själva vilja hitta på berättelser och Andy att satsa på en karriär som författare.
Aktuell: Med femte delen i Trädkojeserien: Vår megastora fuskbyggda trädkoja med 65 våningar som byggnadsnämnden hotar att riva, som han nyligen var i Sverige för att lansera.
Andy Griffiths om …
… vilket rum i trädkojan som är hans egen favorit?
– Rummet med tjutande ballonger. Jag är känd för att vara irriterande och att tjuta med en ballong, att släppa ut luften genom att dra i ”munstycket”, är ett snabbt sätt att reta upp någon på. Det är också kul för det går att använda på olika arrangemang, det är bara att dela ut ballonger. På ett ställe jag var och pratade i Melbourne var vi 900 personer som tjöt med ballonger samtidigt. Det var outhärdligt, ha ha.
… vad han själv läste som barn?
– Alice i Underlandet och Der Struwwelpeter (Pelle Snusk på svenska). Den var så överdrivet hemsk att den blev rolig.
… den största svårigheten med att skriva för barn?
– Det är nog att du skriver för tre olika publiker: den första är dig själv – jag skriver för att få Jill och Terry att skratta, vi roar varandra. Sen har du barnen, så du måste skriva något som underhåller och fängslar dem men samtidigt du måste ta dig förbi den tredje publiken: grindvakter i form av föräldrar och bibliotekarier som kan ha ganska starka uppfattningar om vilken typ av böcker deras barn ska läsa.

Idén till Vår trädkoja med 13 våningar, den första i serien, föddes 2010 när Andy Griffiths och Terry Denton redan var så välkända och framgångsrika i Australien att de hade fria händer hos förlaget att hitta på i stort sett vad som helst. Samtidigt hade de förlikat sig med att resten av världen inte tycktes förstå deras humor.
– Nästan inget av det vi skrivit innan hade översatts eller slagit utomlands så vi tänkte att eftersom ingen annan kollar på det vi gör skriver vi en biografi om hur vi bor i en trädkoja och skapar våra galna böcker, för australiensiska barn. För de vet vilka Andy och Terry är. Men i trädkojeboken kom alla våra styrkor till sin rätt och vi lyckades hitta precis rätt nivå på humorn. Till vår stora överraskning visade sig både barn och vuxna vara väldigt positiva och plötsligt började vi få förfrågningar från andra länder som ville översätta böckerna.

Det berättar Andy Griffiths när tidningen får ett samtal med honom i samband med att han är i Sverige för att lansera den senaste boken i serien: Vår megastora fuskbyggda trädkoja med 65 våningar som byggnadsnämnden hotar att riva.
Nu har böckerna om trädkojan getts ut i åtskilliga länder och sålts i över fem miljoner exemplar världen över.
Vad tror då Andy Griffiths är hemligheten bakom framgången?
– Många har kommenterat lekfullheten i böckerna – jag tror helt enkelt att det skiner igenom hur roligt vi har medan vi skapar dem. Dessutom tror jag att läsarna tilltalas av relationen mellan Terry, Andy och Jill i böckerna – även om de bråkar och slår varandra i huvudet med gigantiska bananer finns det en stor vänskap och kärlek dem emellan, säger Andy Griffiths.

Den som läst trädkojeböckerna känner igen hur Andys och Terrys förläggare herr Stornäsa desperat försöker få dem att hålla sin deadline, samtidigt som de hellre leker i något av sina utflippade rum i trädkojan. Men hur går det till i verkligheten, när böckerna blir till?
– Terry och jag brukar åka iväg en vecka till ett strandhus för att spåna. Jag berättar om inledningen av boken, i den här senaste om hur vi får besök av inspektör Bubbelplast som ska undersöka om vi har bygglov för trädkojan och hur vi kommer att gömma oss i en soptunna som är en tidsmaskin. Utifrån vad jag berättat börjar Terry göra skisser och serierutor och sen spinner vi bara vidare. I slutet av veckan har vi hundratals skisser och en storyline, berättar han.

I det här skedet träder böckernas redaktör, och Andys fru, Jill Griffiths in i handlingen.
– Nu måste vi sälja in det till henne. Hon tittar på det vi har och säger saker som: det här är för mycket eller det här är tråkigt, säger Andy Griffiths.
När alla är nöjda med berättelsen får Terry tre månader på sig att göra illustrationerna. Då har Jill och Andy gått igenom materialet om och om igen. Bearbetat det tills texten flyter perfekt.
– Vi vill att boken ska tilltala blivande läsare, sådana som tycker läsning är svårt, vilket vi alla gör i början, så Jill och jag är helt besatta av att skala bort ord som inte måste vara med. Istället låter vi Terrys teckningar beskriva så mycket som möjligt, säger Andy Griffiths.

Medan barnen tycks älska det Andy Griffiths och Terry Denton gör har de svenska recensenterna inte varit odelat positiva. ”Det svenska förlagets skäl för att översätta och sprida det här barnföraktande skräpet kan bara vara kommersiellt” konstaterade till exempel DN:s kritiker i en recension av de två första delarna i serien.
– Jag är helt ”skottsäker” när det gäller kritik – jag har redan hört allt, säger Andy Griffiths och förklarar att han fick sin beskärda del av sågningar även i Australien de första åren han var författare.
– En recensent skrev att det inte var Shakespeare direkt. Det är väl klart att det inte är Shakespeare, din idiot, tänkte jag. Min relation är med barnen och om man är en upplyst vuxen, i kontakt med barnet inom sig, förstår man att jag pratar med barnen på ett lekfullt, utmanande sätt. För mig handlar det om att få barn att förknippa böcker med nöje och förhoppningsvis leda in dem på ett livslångt läsande av alla slags böcker, säger Andy Griffiths.

Trädkojan med 65 våningar är den femte boken i serien som släppts i Sverige. I Australien är 78-våningsboken redan ute och det kommer mera.
– Jag trodde att vi skulle avrunda serien med 91 våningar, som kommer senare i år i Australien och i början av nästa år i Sverige, men vi är redan igång och spånar idéer till 104 våningar. Det finns egentligen ingen gräns, vi hittar hela tiden nya saker att göra.

Andy Griffiths
Född: 1961.
Bor: I Melbourne, Australien.
Bakgrund: Var engelsklärare på en high school när han insåg att många av hans elever inte tyckte om, eller var bra på, att läsa. Istället för att ge dem en föreläsning om vikten av att läsa skrev han en berättelse åt dem om en pojkes rumpa, som lever sitt eget liv. Den fick eleverna att själva vilja hitta på berättelser och Andy att satsa på en karriär som författare.
Aktuell: Med femte delen i Trädkojeserien: Vår megastora fuskbyggda trädkoja med 65 våningar som byggnadsnämnden hotar att riva, som han nyligen var i Sverige för att lansera.
Andy Griffiths om …
… vilket rum i trädkojan som är hans egen favorit?
– Rummet med tjutande ballonger. Jag är känd för att vara irriterande och att tjuta med en ballong, att släppa ut luften genom att dra i ”munstycket”, är ett snabbt sätt att reta upp någon på. Det är också kul för det går att använda på olika arrangemang, det är bara att dela ut ballonger. På ett ställe jag var och pratade i Melbourne var vi 900 personer som tjöt med ballonger samtidigt. Det var outhärdligt, ha ha.
… vad han själv läste som barn?
– Alice i Underlandet och Der Struwwelpeter (Pelle Snusk på svenska). Den var så överdrivet hemsk att den blev rolig.
… den största svårigheten med att skriva för barn?
– Det är nog att du skriver för tre olika publiker: den första är dig själv – jag skriver för att få Jill och Terry att skratta, vi roar varandra. Sen har du barnen, så du måste skriva något som underhåller och fängslar dem men samtidigt du måste ta dig förbi den tredje publiken: grindvakter i form av föräldrar och bibliotekarier som kan ha ganska starka uppfattningar om vilken typ av böcker deras barn ska läsa.

×