Syndafloder
Den sista föreställningen

En alltför mörk final – och en lovande debut

Deckarspalten

Efter debattboken Den bekymrade byråkraten, de noirinspirerade spänningsromanerna Lotus Blues och Mios Blues, skräckromanen Sjuka själar och flera barnböcker återvänder nu flitiga Kristina Ohlsson till juristen Fredrika Bergman och kriminalkommissarie Alex Recht i nyutkomna Syndafloder (Piratförlaget). Det är ett återvändande som kan vara ett avslut också. I efterordet skriver Kristina Ohlsson att det just nu inte finns planer på fler böcker men ”en dag kanske de på nytt förenas i jakten på en otäck gärningsman.”
Det var med Bergman och Recht i Askungar 2009 som Kristina Ohlsson inledde sin författarkarriär. Hon hittade snabbt en stor läsekrets med sin förmåga att genrekunnigt skriva klassiska polisromaner samtidigt som hon berättarmässigt tänjde på gränserna med en ton som stundtals påminner om onda, mörka sagor där huvudpersonernas får stå ut med lika mycket tragik i privatlivet som de hanterar på jobbet.

När nu avslutet närmar sig är det mörkare än någonsin.

En man hittas skjuten i bröstet i sin fåtölj framför brasan och flera, några synnerligen bisarra, mord följer samtidigt som en begravningsentreprenör letar efter sin bror och en hel familj hålls fängslade i en villa. Fredrika Bergman och Alex Recht dras på olika sätt in i utredningarna som på vindlande vägar tvinnas ihop och dessutom kopplas till fall de utrett tidigare i serien. Samtidigt döljer Fredrika envist sin egen stora sorg – att hennes man är dödssjuk. Även hos andra i seriens persongalleri lurar privata tragedier.
Jag är väldigt förtjust i Bergman/Recht-serien och till en början nöjd med att vara tillbaka. Som vanligt är det ett skickligt intrigbygge men denna gång tar Kristina Ohlsson ändå i för mycket och intrigen rör sig till en början mellan så många separata händelser och personer att det dröjer för länge innan man dras med. Sedan är det det där med mörkret. Denna gången blir det för mycket – till och med för en riktigt ond saga. Med detta sagt är Syndafloder ändå bra deckarläsning. Hon kan genren Kristina Ohlsson – men vad gäller Fredrika Bergman har hon gjort det betydligt bättre innan.
Nu ska det bli spännande att se vilka genresvängar som väntar i framtiden.

Dramatikern och manusförfattaren Dennis Magnusson är debutant i deckargenren men förstås ingen debutant när det handlar om att skriva berättelser. Det märks i nyutkomna Den sista föreställningen (Ordfront) som är imponerande välskriven, har ett bra driv i handlingen och dessutom är uppfriskande annorlunda. Huvudmiljön är ett teaterhus där dramaturgen Jenny i många år styrt genom sin make Ingvar – teaterns chef och en välkänd regissör. Nu är han och det intrigeras för fullt i teaterhuset kring en tänkbar efterträdare. På Ingvars hospis lär Jenny samtidigt känna Mikael som har kopplingar till Stockholms undre värld vilket får oanade konsekvenser för maktspelet i teaterhuset.

Den sista föreställningen är en mycket lovande debut inom thrillergenren och den enda invändningen är möjligen att Dennis Magnusson kan sin teatermiljö så väl att man gärna hade velat ha mer av den och kanske mindre av gangstervärlden som stundtals blir väl mycket klichéer. Men som sagt en debut som sticker ut och en författare jag gärna läser mer av.
Gunilla Wedding

×