Kjell Westö. Foto: Cata Portin
Lydia Davis. Foto: Theo Cote
Lars Norén. Foto: Bobo Ericzén

Noveller om grannar i bottenlös gottepåse

Recension/litteratur

BOK Grannar
Författare: Elsie Johansson, Kim Thúy, Lars Norén, Josefine Klougart, Augustin Erba, Merethe Lindström, Aris Fioretos, Kjell Westö, Lydia Davis
Omslag: Karin Mamma Andersson
Förlag: Novellix

Vad tänker du när du hör ordet granne? Själv tänker jag på norrmän i lusekofta, danskar med munnen full av kransekage och den snälla grannfamiljen på min barndoms radhusgata vars bokhylla jag välte när jag skulle klättra upp i den och undersöka en intressant spargris som stod ovanpå. Jag tänker på hur vi fixade midsommarfester i bostadsrättsföreningen när barnen var små, och så tänker jag på en fantastisk grannfejd som en gång drabbade en nära släkting, baserad på placeringen av en torkvinda, som jag många gånger har tänkt att jag borde skriva en novell om.

Det är ett riktigt bra ämne hon har kläckt för den senaste Novellixboxen, Margareta Petersson. Vad är en granne? Vad innebär det att omges av grannar? Att tvingas förhålla sig till människor man faktiskt inte har valt. Som bara finns där som grisar i säckar när man flyttar in, eller som plötsligt dyker upp när en gammal granne försvinner. En främling på andra sidan en tunn vägg. På andra sidan en häck. På andra sidan gränsen mellan mitt och ditt.

Inte mindre än nio noveller ingår i boxen, var och en försedd med ett ljuvligt suggestivt omslag av Karin Mamma Andersson. Vilken är bäst? Vilken är sämst? Det underbara med Novellixformatet är att man inte riktigt måste fundera i sådana termer. Boxen är som en liten konfektask där man kan växla fullkomligt anarkistiskt mellan bitarna utan vare sig rim eller reson. Plocka en i högen, bläddra lite förstrött, låta sig ryckas med eller känna att njae, inte nu, återvända lite senare och plötsligt vara redo.

Kjell Westös Midsommar med Herr Laakso (tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet 2012) om den unge bohemen vars grannar avskyr honom är en av de noveller som faller huvudstupa in i hjärtat på just mig. Rakt och enkelt berättad men med en uppsjö av känslor som ligger och sjuder en halv millimeter under den förrädiskt simpla ytan rör den mig faktiskt till tårar, vilket också gäller Aris Fioretes bitterljuva minnen av en excentrisk bänkgranne och en personlig tragedi. Även Merethe Lindströms Ödelagda städer (översatt från norskan av Urban Andersson) är djupt gripande i sin skildring av hur en desperat mor tar med sig sin förtvivlade tonårsdotter på en roadtrip utan något annat mål än att fly från den ångest som pulserar från dotter till mor via en obönhörlig navelsträng. Att grannbegreppet i just den texten inte är glasklart närvarande förlåter jag utan att blinka.

Augustin Erbas galna men finurliga allegori om draken i berget, och den masspsykos den utlöser, är inte heller den spikrakt bunden till begreppet granne, men utgör å andra sidan en plågsamt välfunnen illustration av vår tids skenande polarisering av debatten och allt vad det har medfört av ”fake news” och alternativa fakta.

Lydia Davis (översättning Malin Bylund Westfelt) har gjort precis tvärtom, och konstruerat ett kollage av korta episoder som alla verkligen högst explicit handlar om grannar. Fragmentariskt men fascinerande.

Lars Noréns surrealistiska karamell från (förmodar jag att det ska föreställa) demensboendet hade jag gärna sett i dramatiserad form på en teaterscen. Gamla människor som tvingas tillbringa livets sista självande minuter sammanfösta med personer med vilka de inte har något annat än åldern gemensamt är en sorglig och brännande infallsvinkel på granntemat.

Elsie Johansson är en av mina odiskutabla älsklingar, men även om hennes metafor om Birgitta och stenarna är lika välskriven som alltid så är det något i dess budskap som jag inte fullt ut kan greppa. Detsamma gäller Regn av det unga danska stjärnskottet Josefine Klougart (översättning Johanne Lykke Holm), en bokstavligt talat blodfylld massa av stämningslägen som flyter i alla möjliga riktningar, och Kim Thúys mikroskopiskt korta (knappt sju pyttesidor) blixtbelysning av en otrohetsaffär (översatt av Marianne Tufvesson).

Dem måste jag läsa om, någon dag när ljuset faller in från ett annat håll. Och det är det som är så underbart med Novellix. Det är en gottepåse utan botten. Innehållet kan konsumeras gång på gång på gång. Petas ner i handväskan och plockas fram på bussen hem från jobbet. I dag, imorgon, närhelst det passar. Som en brustablett av litteratur som bara finns där, alltid redo. Så himla genialt.

Webb-tv kultur

×