Susanne Karlsson och Mattias Linderoth som det äkta paret Emma och Robert. Foto: Emmalisa Pauly
Mattias Linderoth som Robert, Erik Borgeke som Jerry och i bakgrunden Susanne Karlsson som Emma i Svek. Foto: Emmalisa pauly

Här är Pinters Svek sann teaterkonst

Recension/scen

scen Svek
Av Harold Pinter Översättning: Anna Kölén Regi: Dennis Sandin Scenografi och kostym: Stine Martinsen Ljus: Mads Nielsen Mask: Siv Nyholm Medverkande: Erik Borgeke, Susanne Karlsson, Mattias Linderoth, Yazan Alqaq Premiär på Intiman i Malmö 11 mars 2017

Ibland kan ett teaterbesök ge ett riktigt lyckorus över hur fantastisk teaterkonsten är. Det är när precis allt sitter – text, dialog, regi, gestaltning, kostym, scenografi. Så är det med Malmö Stadsteaters uppsättning av den nobelprisade, engelska dramatikern Harold Pinters intensiva baklängesdrama Svek.
I alldeles egen kraft är det här ett fängslande triangeldrama som börjar i slutet av ett äktenskap och av ett kärleksförhållande. Emma har stämt träff med sin före detta älskare Jerry för att minnas och för att berätta att hennes äktenskap med Robert, för övrigt Jerrys bäste vän, är över och att Robert också vet allt om den affär hon och Jerry hade under sju år.
Sedan får vi i korta, genialt konstruerade scener följa historien mot dessa början i en intrikat väv av sanningar och lögner och avslöjanden där det är uppenbart att ingen minns det samma som någon annan och att alla kanske visste mer än de velat avslöja.


Svek skrevs av Harold Pinter 1978 och presenteras på Intiman i en fin nyöversättning av Anna Kölén som skicklig fångar alla språkliga uddar och underliggande meningar i Pinters slipade dialoger.
Erik Borgeke som Jerry, Susanne Karlsson som Emma och Mattias Linderoth som Robert fångar lika skickligt upp de språkliga nyanser i sitt spel och förstärker allt det där som hela tiden ligger under ytan och vibrera. Susanne Karlssons darrande händer när hon håller en bok och desperat försöker hålla masken i ett minerat samtal med mannen, Mattias Linderoth subtila glidning in i berusning när han försöker hålla sina känslor i schack eller Erik Borgekes blickar mot älskarinnan när skenet ska upprätthållas. Allt är bra in i minsta detalj.
Det gäller även Yazan Alqaq som gör en egentligen ganska meningslös roll som servitör i en enda scen men gör det suveränt som en Monty Pythonsk Manuel absurt fången i helt fel sammanhang.
Och så scenografin där en stor spegelkorridor bildar scenens bakgrund. Där rör sig skådespelarna in och ut ur scenerna, dröjer sig kvar och speglas i så många versioner av sig själva som det finns lögner och sanningar i den här historien. Symboliskt fantastiskt väl valt som en fullständigt opålitlig minnenas korridor och visuellt också den perfekta bakgrunden.
På scen är det annars bara två stolar, ett bord och en snurrfåtölj som med små förflyttningar och förändringar tar med oss från en bar till ett vardagsrum, till en kärlekslya och till och med till Italien.
Samma med skådespelarnas kläder som i grunden är ungefär samma men med små förändringar förstärker förflyttningen i tid och rum.

Visst märks det ibland att Svek har några år på nacken – inte minst i den stundtals så passiv kvinnoroll som Emma förpassa till när hon iklädd förkläde lagar gryta åt sin älskare till exempel. Samtidigt är detta triangeldrama utan allt utanverk också totalt tidlöst och regissören Dennis Sandins uppsättning så rasande skickligt gjord att den bara måste upplevas. Teater när teater är som bäst helt enkelt.

Webb-tv kultur

×