Sven Boräng, Andrea Edwards, Kerstin Andersson och Ester Claesson i Skånska mord. Foto: Emmalisa Pauly
Sven Boräng och Andrea Edwards i Skånska mord. Foto: Emmalisa Pauly
I en minst sagt absurd picknickscen fårngar Skånska mord tonen i en Flashbacktråd. Foto: Emmalisa Pauly

Skånska mord med både respekt och mod

Recension/scen

SCEN
Skånska mord
Manus: Kristian Hallberg
Regi, scenografi: Tobias Hagström-Ståhl
Kostym: Jenny Ljungberg
Ljud och komposition: Anna Haglund
Mask: Siv Nyholm
Ljus: Hannele Philipsson
Skådespelare: Kerstin Andersson, Anders Blentare, Sven Boräng, Ester Claesson, Andrea Edwards, Johan Hafezi, Natalie Sundelin, Andreas Henningsson
Musiker: Andreas Henningsson
Intiman, Malmö Stadsteater 11 februari 2017

Skånska mord sitter kvar som en tyngd i kroppen när man lämnar Intimans salong. Ute i foajén är det många som torkar sig i ögonen.
Det är inget enkelt projekt han gett sig på manusförfattaren Kristian Hallberg när han utgått från sex relativt nutida mord för att utforska vad som händer före och efter – med människorna, med platsen och med den som mördar.
Det skulle lätt kunna gå fel och bli en förlängning av de spekulationer som vi alla ägnar oss åt i förhållande till braskande rubriker om dödsskjutningar i Malmö eller nu senast tre döda hittade i en villa i Skivarp.
Men, det blir helt rätt. Kristian Hallbergs text, Tobias Hagström-Ståhls regi och scenografi, Anna Haglunds ljud och komposition, skådespelet och musiken – allt samverkar här i en fin balansakt mellan respekt och mod.
Hörby 1989, Bjuv 1994, Klippan 1995, Teckomatorp 2007, Malmö 2009 och Ystad 2015 – här finns verkligheten som Hallberg tagit avstamp i.

Sex omtalade skånska mord som lett honom vidare in i sex fiktiva scener som alla ger olika perspektiv och låter känslolägena skifta mellan skrämmande, groteskt, gripande, sorgligt och ibland till och med roligt.
Inledningsvis möter vi tre skolpojkar i överdimensionerade sporttröjor och i en komplicerad vänskapsrelation där de längtar efter något de inte riktigt kan greppa – respekt, kontroll, tillhörighet? Sedan en mamma i en rapp, ilsken och kärleksfull dialog med en dotter på väg ut i Malmökvällen.
Och så kanske det mest skrämmande – ett mord i Ystad kommenterat av ett uppsluppet picknicksällskap i repliker som den värsta Flashbacktråd. I mitten tronar han som sköter grillen, en auktoritet på brott som lite nonchalant kliar sig på vaden och uttalar sig med en självklarhet som tystar alla.
Efter pausen blir perspektivet de anhörigas. Det handlar om att leva vidare i ovisshet, att fira barnkalas när en mamma är försvunnen, att om och om igen återuppleva en dag när en flicka försvann. Och så vad visshet gör. Och vem en mördare är – en fråga som lämnas hängande i luften …

Det finns ingen kronologi i Skånska mord. En berättarröst deklarerar årtal och plats inför varje scen men det är scenografin och musiken som är föreställningens röda tråd, som skapar en helhet.
Ett växthus på scenen låter oss kika in på skådespelare i väntan på nästa scen och skådespelare som byter kläder och roller. En viktig påminnelse om att vi är åskådare som tittar in, att vi aldrig kan vara där de drabbade är.
På scenen finns också ett pingisbord för skolpojkarna som förvandlas till picknickbord och kalasbord och så skådespelarna som med små men tydliga förändringar går i och ur roller och in och ut ur växthuset. Och i bakgrunden vid kontrabasen låter Andreas Henningsson dova, stämningsladdade toner följa hela föreställningen, toner som fångar respekten för vad det här handlar om.

Vi lever i en verklighet där mord och andra grova brott tar stor plats. Vi läser artiklar, vi tittar på Veckans brott, vi diskuterar, vi spekulerar – allt förmodligen i ett försök att förstå hur en människa kan ta en annan människas liv. Vi läser också kriminalromaner och följer våldsamma tv-deckare med stor fascination. Kanske i förhoppningen om att fiktionen ska ge trygghet. Det här händer utanför, bortanför oss.

Skånska mord gör något helt annat. Föreställningen tar oss nära människorna, känslorna, det svåra existentiella frågorna och inte minst rädslan för att förlora dem vi älskar, för att leva i ovisshet. Eller att göra det oförlåtliga.
Här kommer också modet in – inte minst hos skådespelarna som klarar att svinga sig mellan djupaste allvar och tragik och absurd humor och som låter föreställningen vila i ett tempo där inget skyndas fram, där det vi upplever i salongen får tid att sjunka in. Tydligast känns det i den sista scenen, i Hörby 1989, där en mors, en brors och en systers röster går i och ur varandra när de berättar hur de hanterar minnet av en dag de aldrig någonsin kommer att glömma. Och efter det röster om en mördare som ingen kan förstå.
Där finns också tyngden vi tar med oss ut i verkligheten, tyngden vi behöver för att hantera en många gånger helt obegriplig värld.

Webb-tv kultur

×