Foto: Jörgen Johansson
Övre bilden: Lördagen den tionde september 2016. Undre bilden: Tisdagen den sjunde februari 2017. Foto: Jörgen Johansson
Lördagen den tjugoåttonde januari. Patric och Patricia tog bilen till Malmö för att försöka hitta en balklänning. I juni är det dags för studenten och studentbal. Foto: Jörgen Johansson
Onsdagen den artonde januari. Närheten till barnbarnen har alltid varit en viktig del för hela familjen Jeppsson. Idag känns det viktigare än någonsin. Foto: Jörgen Johansson
Fredagen den tjugonde januari. Det hade varit tuffa dagar och nätter med oro och dåligt mående innan det var dags för röntgen igen. Patric står alltid vid Jeannes sida, så även inne på röntgenavdelningen i Hässleholm. Foto: Jörgen Johansson
Torsdagen den andre februari. Oron inne på onkologmottagningen i Kristianstad. Bara ett par minuter innan det var dags att träffa läkaren Lars Norberg och få ett besked om vad som hänt i kroppen under de fyra senaste månaderna. Foto: Jörgen Johansson
Nyårsafton, lördagen den trettioförsta december. - Dagarna innan nyår kom ångesten tillbaka till mig. Tyvärr kan man inte lura hjärnan och jag hade ingen energi överhuvudtaget. Nyår gjorde ont i hela min kropp. Foto: Jörgen Johansson

Härifrån och framåt

Någonting hände strax innan nyårsafton. Det var precis som om någon liten djävul kom på tok för nära och tog tag i Jeanne på ett obehagligt sätt.

”Det här är den tredje delen av en serie reportage om familjen Jeppsson i Mala utanför Hässleholm.  Sedan i början av september 2016 har jag följt Jeanne, Patric, deras gemensamma dotter Patricia samt Jeannes döttrar Jessica och sara från en tidigare relation. Jeanne ringde mig redan i augusti och frågade om jag kunde tänka mig att fotografera och filma när Patric skulle raka av henne håret som hon hade börjat tappa så smått efter de första behandlingarna med cytostatika. Detta blev början till reportagen som handlar om en familj jag har känt i många år. Patric och jag har varit goda vänner ända sedan början av 90-talet. Det här är en dokumentärserie och en berättelse om livet, om glädjen, om sorgen, om den satans sjukdomen cancer och mitt i allt detta den helt vanliga och ögonblickliga vardagen”.

– Jörgen Johansson

Julen hade inneburit några underbara dagar tillsammans med familjen och vännerna men plötsligt började allting snurra och skapa en usel känsla. Samtidigt som kroppen var full av känslor så blev tystnaden, tankarna och ångesten en del av mellandagarna.
– Jag var väldigt nära ett sammanbrott. Hade jag inte haft Patric nära mig så tror jag inte att det hade gått. Jag hade så mycket skit inom mig och jag behövde verkligen göra mig av med den. Jag visste bara inte hur.

Månaden januari närmade sig och den skulle innebära en ny röntgen, ett möte och nya besked på sjukhuset i Kristianstad. Det var fyra månader sedan sist och efter ett minst sagt trist besked i oktober så började dagarna och nätterna kännas längre än någonsin.
– Vi visste ingenting och därför hade jag bestämt mig för att den här julen skulle vara bra. Jag lyckades med att höja mig själv. Dagarna innan nyår kom ångesten tillbaka till mig. Tyvärr kan man inte lura hjärnan och jag hade ingen energi överhuvudtaget. Jag var känslomässigt utmattad på ett sätt som jag aldrig känt tidigare.

Nyårsafton blev en av de tuffaste dagarna och kvällarna på länge. Massor med funderingar om hur framtiden skulle se ut skapade såklart oro, tankar och dåligt mående.
– När jag börjar tänka på barnen och barnbarnen så tar det över det mesta. Tänk om jag inte får uppleva när Tindra ska konfirmera sig, när Joan får sitt första jobb eller när de tar studenten. Sådana saker som har varit en naturlig del med mina egna flickor. Patricia tar studenten till sommaren och jag vet att jag kommer att få uppleva det men när det gäller mina barnbarn så känns det inte så. Det är något som alla mormödrar förtjänar men förmodligen något som jag inte kommer att få vara en del av.

Bara ett par dagar in på det nya året så bestämde sig Jeanne för att inte slösa bort en massa tid på att må dåligt. Det närmade sig en ny röntgen och ett möte på sjukhuset i Kristianstad.
– Det handlar inte om att jag inte ska leva länge till, snarare att jag faktiskt har den här stunden som är begränsad. Vissa saker måste prioriteras och jag vill inte slösa bort de otroligt värdefulla ögonblicken med att ligga i sängen med ångest. Känslan om att det är jävligt orättvist att jag har fått cancer och att min klocka tickar är ju en sak men jag kan inte göra något åt det. Jag kan bara styra över den tiden jag har. Varken mer eller mindre.

Fredagen den tjugonde januari var det dags för röntgen i Hässleholm och de kommande två veckorna fram till läkarbesöket i Kristianstad skapade återigen en obehaglig oro i kroppen.
– Rent psykiskt så känns det som om vi gick runt därhemma med illamående utan att prata särskilt mycket om vad som närmade sig. Jag kände mig väldigt negativ när vi körde till Kristianstad första torsdagen i februari. Av någon märklig anledning så hade jag intalat mig alla de dåliga tankarna på ett sätt som jag aldrig brukar göra. Jag var beredd på att de skulle säga att cancern har vuxit och spridit sig. Sedan allt detta började i juni 2016 så har vi inte fått ett enda positivt besked.

Patric känner precis som Jeanne att de negativa beskeden har blivit någon slags obehaglig självklarhet. Även om hans jobb på Tekniska skolan i Hässleholm ibland kan stötta honom och få de där mörka tankarna att försvinna en stund så finns de såklart med honom hela tiden.
– Jag känner mig inte lika positiv längre även om jag såklart fortfarande försöker vara en glad människa. Kanske är jag lite mer dämpad jämfört med hur det var för bara några månader sedan. Besöket i Kristianstad innebar det mest positiva beskedet som vi fått det senaste året. Läkaren Lars Norberg kom in, hälsade och berättade att vi kunde andas ut. Cellerna hade ändrat utseende men det hade inte vuxit och läkarnas tolkning var att antihormonerna kämpade på ett bra sätt. Beskedet innebär att cancern har stannat upp och att det ger oss tid. Det känns som om vi fallit fritt sedan i somras men plötsligt så var det någon som drog i det där lilla snöret i fallskärmen som såg till att bromsa. Vi kommer att landa hårt men det tar längre tid.

”Det här är den tredje delen av en serie reportage om familjen Jeppsson i Mala utanför Hässleholm.  Sedan i början av september 2016 har jag följt Jeanne, Patric, deras gemensamma dotter Patricia samt Jeannes döttrar Jessica och sara från en tidigare relation. Jeanne ringde mig redan i augusti och frågade om jag kunde tänka mig att fotografera och filma när Patric skulle raka av henne håret som hon hade börjat tappa så smått efter de första behandlingarna med cytostatika. Detta blev början till reportagen som handlar om en familj jag har känt i många år. Patric och jag har varit goda vänner ända sedan början av 90-talet. Det här är en dokumentärserie och en berättelse om livet, om glädjen, om sorgen, om den satans sjukdomen cancer och mitt i allt detta den helt vanliga och ögonblickliga vardagen”.

– Jörgen Johansson

Läs mer:

Dagens fråga

Är det härligt när snön lägger sig?

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev

×