Bergh säger något om Malmö i dag

Lyrikspalten

Tips: Den 10 februari har Malmö Stadsteaters Skånska mord premiär på Intiman. Spelas fram till och med den 23 mars.

I Jonas Berghs diktsamling Jag letar efter halsband gestaltas ett för många välbekant Malmö. Kvällsdopp på Ribban, cykla hem i motvind med blöta badkläder på pakethållaren. Cykla till södra Malmö och dofta på arabiska bakverk och lyssna till torgförsäljarna på Möllevången. Simma längder på Hylliebadet. Följande rader ger i sin knapphet en tydlig bild av hur det känns att gå den korta sträckan från Hyllie station till Emporia: ”tårarna i ögonen i vinden / här rusar tågen / allting blåser”.

När Öresundsbron invigdes för snart 17 år sedan var den en symbol för ett språng ut i världen. Från Köpenhamns centralstation kan man ta tåget ner mot kontinenten, hette det. I dag benämner Bergh samma bro med orden ”flyktens tågspår”. Gränskontrollerna på Kastrup och Hyllie har blivit en symbol för ett samhälle som söker avstånd, som vill isolera sig från världens problem.

Inte bara för de av oss som bor i Skåne – även i den stockholmsbaserade poeten Marie Silkebergs nya diktsamling Atlantis dyker gränskontrollerna upp som ett järtecken i tiden.
I Berghs dikter finns en farfar i ”socialdemokratisk kostym”, som personifierar välfärdsstatens hopp om framtiden. För vissa är gränskontrollerna också en symbol för att socialdemokratin nu helt har spelat ut sin roll och att ett nytt samhälle tar form framför våra ögon.

I Berghs dikter gestaltas ett Malmö där det sällan är särskilt långt mellan människor. Det är en tröst. Tydligast gestaltat är närheten i dikten ”tandläkarunge”. En melankolisk dikt om diktjagets pappa, om hur han på ålderns höst trots vitt hår och dålig hörsel med mjukt och fint handlag borrar i tandläkarungens tänder. Hur tandläkarungen bastar med en tandläkare från Damaskus och hur en kvinna som ber om en slant utanför simhallen knappt har några tänder kvar. Att drömma om att tappa tänder är enligt uttydarna ett tecken på fåfänga. För mig har det alltid varit förknippat med rädslan för att hamna utanför samhället. Och mellan raderna i Berghs dikter om familjeliv, vardag och kärlek – i synnerhet två fina dikter tillägnade hans döttrar – sipprar oron in. Samhället känns skört, om vi inte vårdar det kommer det att gå sönder.

Berghs dikter är inte alltid jämna. Många är experiment med rytm och form – ibland på bekostnad av innehållet. Men de flesta av dem säger något om Malmö just nu. För även om de flesta människor irriterar sig på att behöva ta med sig passet till Danmark och att resan hem från Kastrup tar några minuter längre tid, så tror jag att det var själva stängningen av gränserna för ett drygt år sedan som rubbade oss på djupet. Vi kan inte längre säga att vi gör vår del för att hjälpa till i flyktingkrisen. Vi gör inte det. Och ibland kan dikter skärpa vår uppmärksamhet på vad det är som gått förlorat.

Webb-tv kultur

×