Peter Englund. Foto: Patrik Lundin

Lekfull minneskavalkad från Englunds barndom

Recension/litteratur

Författare: Peter Englund
Förlag: Natur & Kultur

Författaren, historikern och akademiledamoten Peter Englunds nya bok Jag kommer ihåg består av korta minnesfragment som numrerats och tillsammans bildar en katalog med åtföljande register. Varje fragment inleds med orden ”Jag kommer ihåg…”

I själva verket är det fråga om en vid det här laget väl beprövad skrivövning. Jag har själv använt mig av den när jag arbetat som cirkelledare i kreativt skrivande. Den slår aldrig fel. Att inleda en mening med ”Jag minns” eller ”Jag kommer ihåg” är ett effektivt knep för att locka fram de personliga minnena.
Egentligen var, mig veterligen, New York-författaren Joe Brainard först med sin bok I remember i början av 70-talet. Mot slutet av samma decennium gav den franske konceptförfattaren George Perec ut boken Je me souviens (Jag minns, i svensk översättning) delvis som en hyllning till Brainard. Den förste att använda Jag minns-metoden som en skrivövning i undervisning var New York-poeten Kenneth Koch.

Sedan har det pedagogiska greppet fått spridning, världen över, men många känner nog inte till dess ursprung.

Englunds bok återger strikt minnen från barndomen. Han gör halt i samband med minnet av den första utlösningen. Då har pojken i biologisk mening blivit en ung man. Slutraden är: ”Vad som hände under resten av dagen kommer jag inte ihåg.” Det är ett lite turbulent slut på en uppräkning av minnen som överlag speglar en harmonisk barndom i ett arbetarhem i Boden under ”rekordåren”.
Eftersom jag själv är född 1959, två år efter Englund, ler jag ofta igenkännande under läsningens gång. Vissa av Englunds minnen är förstås platsspecifika men flertalet minnen har ett slags allmängiltig karaktär.

Brainard hade tidigt ett slags medvetenhet om att vara sexuellt avvikande vilket sätter sin prägel på hans ”I remember”. Perec förlorade först sin far, som stupade i kriget, och sedan sin mor, som deporterades till koncentrationsläger. Englunds barndom framstår vid jämförelse som tämligen bekymmersfri. Men det finns ett mörkt litet hörn ändå i Englunds bok.
Minne nummer 571 berättar om hans farfars grävprojekt: ”Jag kommer ihåg att jag fick det berättat för mig att farfar grävt källaren till deras hus för hand, ensam, med spade och skottkärra.” I det därpå följande minnesfragmentet kommer ett avslöjande: ”Jag kommer ihåg när jag långt senare fick höra att farfar hängt sig, i källaren.” Det där nämns som i förbigående och fragment 573 handlar om hur kvinnorna börjar använda mascara som säljs i små platta askar. Det är nämligen så att minnena läggs fram i exakt den ordning som de dykt upp. Inget är tillrättalagt i det avseendet.

Totalt sett rör det sig om 658 minnen. Det är en kavalkad av tv-program, lekar, serietidningar, leksaker, dåtida kändisar och nyhetshändelser. Englund har ju som historiker uppvisat ett väl utvecklat sinne för detaljer och det vardagligas betydelse. Här återger han sin egen historia på ett lekfullt och anspråkslöst vis. Jag förmodar att generationstillhörigheten kan ha viss betydelse vid läsningen av den här boken.
Jag uppskattar den i alla fall mycket och gissar att den med tiden får ett nytt värde — som historiskt dokument.

Webb-tv kultur

×