Nina Hylander, här till höger om Hasse Hardenstedt, är ett prima tillskott i Svedalarevyn. Foto: Jan Olsson
Kjell-Åke Ingerheim och Maria Lindberg far på semester till soliga Spanien. Foto: Jan Olsson
Hasse Hardenstedt blandar glatt skämt och allvar. Foto: Jan Olsson
De sex medlemmarna i Svedalarevyns ensemble lockar till åtskilliga skratt. Foto: Jan Olsson

Glatt och livat på Svedalarevyns jubileum

REVY Svedalarevyn 2017 Medverkande: Hasse Hardenstedt, Maria Lindberg, Nina Hylander, Kjell-Åke Ingerheim, Sam Nilsson& Micke Jörgensen. Kostym & dekor: Lisa Hardenstedt. Ljus & ljud: Jarek Gibek. Kapellmästare: Peter S. Svensson. Regi: Peter Fridh. Premiär i Svedala Folkets Hus 7 januari.
Betyg: 3
I hela 25 år har den obotlige entusiasten Hasse Hardenstedt sett till att Svedala-borna har fått sin alldeles egna revy. Så att döpa årets upplaga till ”Jubelrevyn 2017!” var sannerligen befogat av mer än en anledning.

Och det var förstås lapp på luckan under premiärkvällen med champis, trångt och trivsamt mingel och högsta tänkbara stämning på bägge sidor rampen.
Den gode Hardenstedt kan sin publik och vet vad den vill ha. Att han jubileet till ära hade anlitat en ny regissör, mångsidige och rutinerade Peter Fridh, märktes inte särskilt mycket och skulle givetvis inte göra det heller. Receptet var således det gamla vanliga: gasen i botten, en lagom blandning av gammalt och nytt i manusväg, ”fräckisar” i långa banor (lite väl långa) och ett skickligt utnyttjande av ensemblens utförsgåvor.
Men en del nytt var det förstås ändå. Förutom redan nämnde Fridh, som hade sett till att tempot var det rätta, fick vi möta ett nytt, fräscht tillskott i ensemblen, Nina Hylander, som i år hade fått det ansvarsfulla uppdraget att ersätta ringrävarna Cissi Landén och Sofia Larsson. Det klarade hon alldeles utmärkt, trots att det enligt uppgift var första gången hon stod på en revyscen. Och samarbetet med bergsäkra kollegan Maria Lindberg var perfekt. Ny var också ”Svenssons Trio”, bestående av pianisten Peter S. Svensson, basisten Martin Lundberg, och trumslagaren Jonnie Holmberg. De gjorde ett utomordentligt jobb. Följsamt, svängigt och ytterst professionellt i såväl för- som bakgrund.
De tre ”gubbarna”, bortsett från Hasse Hardenstedt alltså, drar ett tungt lass och sliter hårt. Att åter få höra, och framför allt se, Kjell-Åke Ingerheim komma loss som hämningslös rocksångare var en ren fröjd, och man undrar i sitt stilla sinne hur han orkar – år efter år. Som lågprisfarande, törstig och synnerligen orutinerad Spanien-turist, tillsammans med ”hustrun” Maria Lindberg, är han också oemotståndlig. Vilken mimik! Skönt är det också att återse Sam Nilsson. Som enmansarmé på Gotland var han obetalbar, även om jag har en känsla av att jag har sett honom tidigare i just den rollen. Men då talade han förstås inte med Vladimir Putin om Donald Trump i telefon. Fast hans ”dasshumor” på avträdet hade vi klarat oss utan. Likaså den osmakliga driften med de synskadade åldringarna.
Fast bäst och säkrast av samtliga agerande var, som vanligt, direktör Hardenstedt själv. Som ”fruntimmer” var han magnifik. Men som lite eftertänksam filosof var han ännu bättre. Hans funderingar kring varför vi inte försöker se lite gladare ut och varför vi inte kan le lite oftare mot varandra var revyns absoluta toppnummer! Ett perfekt komplement till alla galenskaperna.
Nu ser vi glatt fram emot ytterligare 25 års revyande i Svedala. Hasse Hardenstedt ger sig nämligen aldrig. Stort grattis till det första kvartsseklet!

Webb-tv kultur

×