KyrkömosseBilkyrkogård
KyrkömosseBilkyrkogård
KyrkömosseBilkyrkogård
Jan Johansson kom i sitt yrke som telereparatör ofta i kontakt med Åke Danielsson eftersom hans Kyrkömosse är ovanligt åskutsatt. Under senare år har han börjat hålla guidade turer på bilkyrkogården, men då intresset för dessa varit så stort att parkeringsplatsen inte räckt gör han inte längre några guidade turer. Sista gången stod det bilar parkerade längsmed vägen och han kände att risken var stor för en trafikolycka. Under varje år besöker tusentals personer från hela världen Åke på myrens gamla bilskrot strax utanför Ryd i Tingsryds kommun. Foto: Jörgen Johansson
En relativt ny upptäckt på myren för Jan Johansson är detta flygplanshjul som han efter lite efterforskningar har kommit fram till suttit på en så kallad Flygande fästning. – Under krigets slut var det två eller tre stycken Flygande fästningar som störtade här i området. Det var en kanadensisk besättning och de flög från England och bombade i Tyskland. När de var över Tyskland blev de skadeskjutna, som vi säger på jägarspråk, och på något sätt navigerade de fel när de skulle lämna landet, och hamnade här. De störtade här i sjön Åsnen och ett flygplan störtade i Farabol här nere. Det var en besättning på sex man i de här Flygande fästningarna och alla klarade sig. De hoppade fallskärm så de landade med fem till tio kilometers mellanrum. Min morbror upplevde detta och såg ett av dem komma in på väldigt låg höjd. Sedan hörde han någon skrika efter hjälp. Han sprang ut till träden och just när han kom fram hade den här mannen frigjort sig. Han trodde dock att han var kvar i Tyskland och min morbror kunde ju ingen engelska. Men de tog med sig honom i stugvärmen och skickade efter en lärare som kunde engelska som kunde berätta för honom att han var i Sverige. “In sweden, wow!” sa ha, och förstod att han var räddad.
KyrkömosseBilkyrkogård
KyrkömosseBilkyrkogård
Det står omkring 130 bilar uppstälda runt om på myren, och Åke var noggrann med att plocka ut batterier och tömma olja innan de krödes ut. De flesta står längs med den gamla Hässleholmsvägen, men allt eftersom utrymmet tog slut rullades bilarna ut i skogen. Den sista bilen ställdes dit 1974. Foto: Jörgen Johansson
KyrkömosseBilkyrkogård
KyrkömosseBilkyrkogård
KyrkömosseBilkyrkogård
KyrkömosseBilkyrkogård
KyrkömosseBilkyrkogård
KyrkömosseBilkyrkogård

Den försynta mannen på myrens arv

I den tio kvadratmeter stora stugan, mitt på den nu mera världsberömda kyrkogården, levde Åke på Myren i drygt 60 år.
Detta är berättelsen om hur den unga smålänningen cyklade till Hässleholm och fick jobb på en hästgård, innan han några år på vägen tillbaka fick upp ögonen för den torvmyr som skulle bli hans hem.
En torvmyr som i dag besöks av tusentals personer varje sommar.

Efter att ha bott tillsammans med hästarna i ett stall i Hässleholm under några år blev Åke Danielssons hemlängtan till slut för stor. Efter att han gått ut skolan behövde han ett jobb och under början av 1900-talet betydde det ofta bonddräng. Det var därför han hoppade på sin cykel och trampade i väg mot ett nytt liv i Hässleholm.
När han några år senare var på väg tillbaka hem till Ryd fick han idén ungefär på den plats där skylten som vittnar om hans livsgärning är placerad i dag.
– Jag kanske kunde börja bryta torv här, tänkte han. Sedan tog han kontakt med markägaren för att köpa torvmossen. Det här var ju ingen värdefull mark, det var ingenting som gick att odla på och skogen var inte så mycket att ha heller på den tiden, berättar Jan Johansson.

Se webb-tv-reportage om bilkyrkogården på Skånskans Vlogg.

Johansson fungerar i dag som guide på Kyrkö mosse strax utanför Ryd. I sitt yrke som teleoperatör kom han ofta i kontakt med Åke Danielsson, då mossen han skulle komma att spendera större delen av sitt liv på var ett synnerligen åskdrabbat område.
– Han fick då köpa marken här, men det fanns inget köpekontrakt, men han var så ivrig att börja jobba så han satte igång direkt och det glömdes mer eller mindre bort. Men han tyckte inte att det gjorde någonting.
Och så blev Åke Danielsson ”Åke på Myren”. Här började han bryta upp torven i flak och lägga på riset för att torka. När hösten sen kom började slitet med att bära ut torven till vägen, men Åke började då fundera på om det inte fanns ett bättre sätt.
– Han byggde då en liten räls här med trallor och vagnar och fraktade på så vis fram torven dit till själva fabriken, om man säger så.

Med hjälp av transportband drogs torven igenom en process som rev och paketerade den. Delar av torven sitter fortfarande kvar i den flera meter höga maskinen som Åke själv uppfunnit och byggt. En bit bort står en traktor som troligtvis fungerade som motor. I dag är den ett med naturen och den roströda karossen smälter nästan obemärkt in bland höstlöven.
– Det är en gammal Fordson Låglund som man startade på bensin och som drevs av fotogen. Nu är kylaren på den borta, men den var här så sent som i fjol, berättar Johansson.

Affärerna gick bra för Åke på Myren, men framåt 60-talet när sågverksindustrin kom igång tappade torvindustrin mark. Bönderna tyckte att det var betydligt behändigare med sågspån. Dessutom billigare. När de levererade timmer till sågverket fick de ofta spånet gratis.
Den värdelösa torvmarken blev nu ännu mer värdelös. Som den innovativa “torvfabriken” visade prov på hade Åke ett stort teknikintresse, vilket nu under efterkrigstiden sammanföll väl med att bilismen kom igång på allvar.
– Det var väldigt mycket trafikolyckor på den här tiden och bilarna höll inte så länge, så då fick man ju köpa en ny bil. Dessutom var det så stora förändringar mellan modellerna att man ville köpa den nya. Så när bilarna hade tjänat ut så körde man ut dem till Åke på Myren. “Där är det plats och ingen som bryr sig”, sa man och körde ut hit dem.

Åke började plocka delar och sälja och då många av bilarna inte gått särskilt långt fanns det mycket på dem att hämta. Till exempel blev däcken hett byte för bönderna.
– De hade ju järnhjulsvagnar, bultavagnar kallade vi det. Då blev det ju komfortablare att sätta på gummihjul. Herregud, det var ju en enorm förändring!
– Annars var det mest småbilsverkstäderna och smederna som kom hit. De kanske hade en krockad PV av 53 års modell. Då fanns det kanske en likadan ute hos Åke på Myren. Så då åkte man hit och kolla … eller ringde till honom! Han hade ju telefon, skrattar den gamla telereparatören.

I dag har man räknat att det står 130 bilar utställda runt om i skogen runt Åkes bostad; en liten torvisolerad stuga på cirka tio kvadratmeter. Under början av 40-talet var det många och långa kalla vintrar där graderna kunde krypa ner bortåt 20 minus under flera månader.
– Då får man nästan koncentrera sig på att hålla eld och få värme. Det går åt tid med en sån här liten kamin, säger Jan Johansson och pekar in i stugan.
Utöver kaminen hade Åke en säng, en fotogenlampa och ett telefonjack. Och inte sällan en trave böcker som han lånat på biblioteket. Här bodde han fram tills dess att han dog år 2000. Under de sista åren var han dock bara här på somrarna.

Under slutet av 90-talet blev markägaren blev tipsad av kommunen att de nya miljövårdslagarna kan komma att kräva att han behövde städa upp sina ägor. Något han gärna ville slippa, och satte därför kommunen i kontakt med Åke själv.
– Kommunen sa att du får städa upp här för så här får det inte se ut. Åke hade inga pengar eller något möjlighet till det, så de gav honom ett vite på 10 000 kronor och sa att det skulle vara gjort inom en viss tid.
Åke överklagade hela vägen upp till Regeringsrätten, men lagen var tydlig: marken skulle saneras.
– Men då började en miljöpartist i grannkommunen Älmhult att engagera sig i detta. Hon och hennes familj hade väldiga känslor för Åke och hon argumenterade för att det inte var så stor miljöpåverkan här och hon fick snart folk med sig. Smålands museum började blanda sig i och sa att detta var kultur och man skulle bevara det och då började kommunen ge med sig lite.

Till sist kom man fram till att Åke på Myrens bilkyrkogård skulle få stå kvar. Det kunde bli en turistattraktion, menade man. Något som skulle visa sig vara närmast en underdrift. Varje år besöker tusentals människor bilkyrkogården på Kyrkö mosse.
Tidigare har Jan Johansson arrangerat återkommande öppna guidningar, men intresset för dessa har varit så stort att parkeringsplatsen inte räckt till. Efter att det stått bilar i långa rader ute på vägen kände han att han inte kunde ansvara för säkerheten, och nu gör han endast turer på myren för bussresenärer. Det är dock tydligt att Kyrkö mosse betyder mycket för Jan Johansson.

När han går genom bilkyrkogården har han egenupplevda historier att berätta om var och varannan bil. Som linjebussen som han 1953 åkte på sin första skolresa med, eller den Tanus 17M som han lånat från körskolan när han tog sitt körkort. Och han missar inte ett tillfället att tala sig varm om entreprenören Åke Danielsson.
– Det som politikerna talar om för ungdomarna i dag att de ska vara, att de ska räkna med att ha två tre yrken under sitt liv och att de ska vara entreprenörer. Det var ju han redan på 30-talet.

Hur var Åke som person?
– Han var rätt lågmäld … han var som folk är mest. Han bodde ju själv här ute och avvek ju på det viset. Men enstöring var han inte heller för det var ju folk som cirkulerade här hela tiden. Men han levde ensam. Men han var kulturell och lånade mycket böcker och var samtidigt glad i att ta en snaps. Han åkte ofta in till hotellet i Ryd och då när han cyklade in så var han ganska skakig, men när han cyklade hem igen så var det väldigt stadigt, skrattar Jan.
– Han är den person som satt mest internationellt avtryck här i Ryd. Journalister från hela världen känner till honom.

Dagens fråga

Kan du simma?

Loading ... Loading ...

Webbkryss

×