Peter Elmberg har levt ”utanför boxen”, som han uttrycker det, i större delen av sitt liv.
Peter Elmberg förlorade för 25 år sedan sin bror i ett mycket uppmärksammat mord. Händelsen har präglat hans tillvaro sedan dess. Foto: Anna Lindblom
Peter Elmberg. Foto: Anna Lindblom

Livslång process för inre frid

En känsla av samhörighet med andra kontinenters naturfolk. Ensamma år av tankar i skogen. Musiken som ett ljus och en livlina. Och det ofattbara mordet, som förändrade allt, för alltid.
Nej, Peter Elmbergs liv har inte följt konventionens linjer. I höst står han på scen i Lund.

Namn: Peter Elmberg
Ålder: 44
Bor: Södra Småland, ursprungligen från Bjärred.
Gör: Driver Mundekulla Retreatcenter utanför Emmaboda.
Aktuell: Med musikalen ”Hemstannarna” som spelas på Lunds stadsteater den 19 november. Peter Elmberg och Anne Solveig har skrivit den tillsammans, och Peter Elmberg spelar själv en av huvudrollerna.
Framtidsplaner: Efter Hemstannarna, som Peter Elmberg kallar en ”folkmusikal”, tänker han sätta upp Hitkommarna, en ”världsmusikal”, om flyktingar som kommit till Sverige. ”I huvudet är den redan klar, men den här gången ska jag inte göra misstaget att göra allt färdigt, och sedan söka anslag. Så har jag ofta gjort förut, och då säger kommuner och andra tänkbara samarbetspartners att nej, du behöver ju inga pengar, du har ju redan fixat allt själv. Det är baksidan av att vara entreprenör, haha, att man lätt gör sådär. Men nu ska jag inte sätta igång med produktionen förrän jag har fått ihop minst 200 000.”
Mordet på Niklas
20-årige Niklas Elmberg läste matematik, fysik och filosofi vid Lunds universitet. Han hade just tänkt göra ett halvårs uppehåll i sina studier för att vidga sina vyer genom en resa till Kina. Efter en avskedskväll med studentkompisarna den 27 september 1991 begav han sig cyklandes mot föräldrahemmet i Bjärred. Men han kom aldrig fram. Fem dagar senare hittades Niklas i ett dike mellan Lund och Bjärred, knivdödad. Han hade alla värdehandlingar på sig, samt kamera, pengar och körkort. Mordet är fortfarande, 25 år senare, olöst.

Uppväxten i Bjärred var dock, till att börja med, just konventionell. Prydlig medelklassfamilj. Fotboll. Spela i band. Teknisk linje på gymnasiet.
Fast där någonstans började det att skava.
– Jag valde teknisk av ren slentrian, för att mina båda bröder gått där och för att pappa var ingenjör. Men ganska snart kände jag att nej, detta är inte min väg.
En viktig pusselbit i den insikten var året som utbytesstudent i Australien, dit han bland annat lockades av en fascination för urbefolkningen, aboriginerna.
– Det är något som har följt mig, det där med rötter och ursprung. Dessutom kände jag redan tidigt i livet att jag inte trodde på alla samtidens ideal om tillväxt, expansion och konsumism.

Att tillbringa ett år i en ny miljö gav honom mod och kraft att välja en annan riktning.
– Allt var ju nytt i Australien. Nya människor, ny kultur, nya perspektiv, nytt ansvar.
Så när han kom hem bytte han till samhällsvetenskaplig linje.
– Det handlade om människor, om samhällsengagemang. Det kändes mycket mer rätt.
Det här är en text om Peter Elmberg. Men det måste också, hur man än vrider och vänder på det, bli en text om Niklas Elmberg, Peter Elmbergs storebror som en septemberdag för 25 år sedan mördades på cykelvägen hem från Lund till Bjärred.

En milstolpe, är Peter Elmbergs eget ordval när han först nämner mordet. Han berättar hur overkligt det var att se alla löpsedlar när han gick genom stan. Om det ogreppbara i att det var hans egen familj de handlade om. Om hur fruktansvärt drabbad och utlämnad han kände sig, och vad det gjorde med hans världsbild, och hans självbild.
– Före mordet var mitt liv väldigt utstakat. ”Jag gör som pappa, jag ska ha ett jobb på ett företag, kanske i en chefsroll.” Man är vit, man är man, man kommer från ett medelklasshem. Men att drabbas av ett sådant här fruktansvärt våldsbrott. Det blev en sådan enorm konfrontation.
Känslan av att vara absolut trygg, och dessutom ganska blind för de egna privilegierna, ersattes av en helt annan livssyn.
– Jag började i ännu högre grad att söka mig till människor i utanförskap. Jag skulle vilja säga att mitt liv sedan dess har handlat om det. Att våga tänka utanför boxen. Att våga se människor. Att våga gripa in.

Hur bearbetar man förlusten av en bror? Hur hanterar man att ens familj drabbats av oförsonligt, obegripligt våld? För Peter Elmberg har processen varit livslång.
I början trängde han bort de svåraste känslorna.
– Det första fem åren tog jag inte tag i det. Inte på riktigt. Jag låtsades att allt var som vanligt.
Han skrev en låt om sin bror, som fick stort genomslag, och reste runt och pratade i skolor.
– Det var skönt att prata, det blev en sorts egen bearbetning. Att beröra andra var ett sätt att få tröst.
Efter två år flyttade han från Lund, där han läst en musiklinje på Folkuniversitetet och lite strökurser i bland annat juridik och matte, för att plugga till beteendevetare i Växjö. Att komma bort från den miljö där han ohjälpligt betraktades som ”Niklas lillebror” var skönt, samtidigt som livet i Växjö, där ingen kände till hans bakgrund, också kändes märkligt.
– Det var som att jag dolde en hemlis för omvärlden, som jag samtidigt försökte dölja även för mig själv.

Återigen var det en resa som fick saker och ting att falla på plats. Den här gången åkte han till USA i ett halvår, och läste native American studies.
– Det är svårt att ändra sina vanor när man är i en välbekant miljö. Men nu kunde jag gå in i en ny roll. Jag slutade hänga på puben. Jag blev vegetarian. Och jag kom väldigt nära naturen. Jag paddlade kanot och klättrade i berg.
Och det var i närheten till naturen han hittade sin nya sanning. När han kom hem sålde han allt han ägde (”utom min gitarr och mina kläder”) och drog till familjens sommarstuga, långt ute i skogen i föräldrarnas uppväxttrakter i södra Småland. Där, i ett tio kvadratmeter stort uthus utan nämnvärda moderna bekvämligheter, inrättade han sitt nya hem.
– Jag behövde ta avstånd från allting, som han uttrycker saken.
Han hade en telefon, en gammaldags väggfast variant. Men ingen bil. Ingen dator. Inte ens en cykel.
– Jag gick. Det var min enda regel. Att jag måste ut i skogen och gå, varje dag.

Första året levde han ”som en extrem eremit”.
– Den enda som besökte mig var pappa, som kom upp ibland och frågade vad jag gjorde.
Deras möten blev en del av en ny, fördjupad relation.
– Det uppstod nya samtal, om vad som är viktigt i livet.
På det stora hela taget har mordet på Niklas fört familjens kvarvarande medlemmar (mamma, pappa, Peter, ytterligare en bror och en syster) närmare varandra.
– Vi har blivit bättre på att se att alla inte är stöpta i en form. Jag minns när jag åkte till USA. Hur mamma sa att ”vad du än gör, kom inte hem med sådant där hemskt hår”.
Han greppar om sitt stadiga knippe dreadlocks för att visa vad hon menade.
– Precis sådana skaffade jag alltså. Men när jag, fem år senare, sa att jag tänkte klippa av dem var mamma den första att säga ”nej, det får du inte, de är ju liksom du”.

I tre år blev han kvar i stugan i Småland. Och sakta, sakta började tomheten inom honom att ersättas med något annat.
– Det var en lång process. Så många frågor. Kan jag släppa det som hänt? Kan jag gå vidare? Får jag vara lycklig?
En bok om begreppet förlåtelse hjälpte honom mycket.
– Jag insåg att förlåtelse inte är samma sak som att man klappar någon på axeln och säger att ”nu är vi vänner igen”. Förlåtelse är en inre process i mig, som slutar i en insikt om att jag inte ska tillåta mig själv att bli kränkt.
Och till slut hittade han fram till svaret på frågan om det där med rätten till lycka. Inspirerad av sina erfarenheter från ursprungsbefolkningarna i Australien och Nordamerika omsatte han känslan i en formell ritual.
– Människan behöver ceremonier. Och det är inte säkert att våra egna gamla religiösa riter funkar längre. Som en del i min process vandrade jag mycket i skogen, och en dag satte jag mig på en sten. Jag kände på situationen kring min bror och frågade mig om jag var beredd att försonas med mitt öde och inte låta händelsen stoppa mig från att leva mitt liv. När jag gick därifrån var det med en känsla av att ja, jag får vara lycklig. Och jag har ett ansvar för mitt eget liv.

Sedan dess har hans tillvaro, enkelt uttryckt, löpt på i två parallella spår. 1998 köpte han, tillsammans med sin far, ett gammalt ödehus i Mundekulla, ett stenkast från familjens stuga. Här har de, tillsammans med Peter Elmbergs före detta fru Anne Solveig, sakta men målmedvetet byggt upp en näringsverksamhet i form av ett så kallat retreatcenter som de på sin hemsida beskriver som ”en lugn oas där det finns tid för eftertanke och där nya insikter kan växa fram”.
– Vårt samhälle är i hög grad byggd kring frågan ”vad kan jag få”. Jag är mer intresserad av frågan ”vad kan jag ge”.
Spår nummer två är musiken, som tagit och fortfarande tar sig många olika uttryck. Han skriver massor av låtar (”totalt har jag skrivit över 1 000 stycken”), han driver sedan 18 år tillbaka en årlig (drogfri) musikfestival, och han har, inspirerad av den utvandrarbygd där han har sina rötter, skrivit en musikal om alla de som faktiskt inte kom iväg över haven till USA, då för 150 år sedan när närmare en och en halv miljon svenskar valde att lämna sitt land.

– Det handlar om vägval och uppbrott, med en existentiell ton genom hela föreställningen. Vi har musiker från Göteborgsoperan och skådespelare från både Småland, Göteborg och Stockholm.
”Hemstannarna” heter den, och den har under ett par års tid turnerat genom Småland, Blekinge och Öland där den spelats 25 gånger.
För Peter Elmberg är musikalen ett sätt att knyta ihop flera olika trådar. Dels handlar den som sagt om hans eget ursprung i Mobergland, dels är den ett sätt att göra det där som kommit att bli så viktigt i hans liv – att våga se och hjälpa andra.
– Till flera föreställningar har vi bjudit in flyktingar, och låtit tolka till deras språk. De har blivit oerhört berörda. Den verklighet vi svenskar stod inför då, för 100 år sedan, är ju deras verklighet i dag. Våra förfäder tog båten över Atlanten, precis som de i dag tar en båt över Medelhavet, till en mycket osäker framtid.

Hur hans egen framtid ser ut vet han inte riktigt. I december ska han i alla fall stänga av alla mobiler och datorer, och köra en månadslång kortvariant av det där eremitlivet från 90-talet.
– Jag ska stänga in mig i mitt hus, i skogsbrynet. Jag befinner mig i någon sorts förändringsfas, känner jag. Jag måste få summera. Låta det ske. Se vad som händer.
Anna Lindblom

Namn: Peter Elmberg
Ålder: 44
Bor: Södra Småland, ursprungligen från Bjärred.
Gör: Driver Mundekulla Retreatcenter utanför Emmaboda.
Aktuell: Med musikalen ”Hemstannarna” som spelas på Lunds stadsteater den 19 november. Peter Elmberg och Anne Solveig har skrivit den tillsammans, och Peter Elmberg spelar själv en av huvudrollerna.
Framtidsplaner: Efter Hemstannarna, som Peter Elmberg kallar en ”folkmusikal”, tänker han sätta upp Hitkommarna, en ”världsmusikal”, om flyktingar som kommit till Sverige. ”I huvudet är den redan klar, men den här gången ska jag inte göra misstaget att göra allt färdigt, och sedan söka anslag. Så har jag ofta gjort förut, och då säger kommuner och andra tänkbara samarbetspartners att nej, du behöver ju inga pengar, du har ju redan fixat allt själv. Det är baksidan av att vara entreprenör, haha, att man lätt gör sådär. Men nu ska jag inte sätta igång med produktionen förrän jag har fått ihop minst 200 000.”
Mordet på Niklas
20-årige Niklas Elmberg läste matematik, fysik och filosofi vid Lunds universitet. Han hade just tänkt göra ett halvårs uppehåll i sina studier för att vidga sina vyer genom en resa till Kina. Efter en avskedskväll med studentkompisarna den 27 september 1991 begav han sig cyklandes mot föräldrahemmet i Bjärred. Men han kom aldrig fram. Fem dagar senare hittades Niklas i ett dike mellan Lund och Bjärred, knivdödad. Han hade alla värdehandlingar på sig, samt kamera, pengar och körkort. Mordet är fortfarande, 25 år senare, olöst.

×