Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson
Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser.

Nesser tar död på lärare

Håkan Nessers Eugen Kallmans ögon (Albert Bonniers förlag) är en av sommarens läshöjdpunkter. Den rymmer all den lockande gåtfullhet man kan förvänta sig av en riktigt bra Nessersk kriminalroman och är samtidigt en träffsäker skildring av en högstadieskola ur både lärar- och elevperspektiv, en skarpsynt bild av svenskt småstadsliv och en otäckt träffsäker tillbakablick på den rasism som frodades även i mitten av 1990-talet.
Året är nämligen 1995 när Eugen Kallmans ögon inleds och en bokens fyra huvudberättare, läraren Leon, lämnar Stockholm för staden K i det inre av mellersta Norrland. I K ska Leon ersätta den nyligen avlidna svenskläraren Eugen Kallman på Bergtunaskolan och kanske också försöka hitta en slags mening med livet igen efter en personlig tragedi – hans fru är död och dottern försvunnen efter en färjekatastrof i Tanzania. Snart inser Leon att det är något mystiskt med Eugen Kallmans död. Han hittar den döde lärarens dagböcker och börjar så småningom agerar privatdeckare tillsammans med skolans kurator Ludmilla (som var den som tipsade honom om jobbet) och NO-läraren Igor. Ludmilla och Igor är också huvudberättare i den här fängslande historien, liksom eleven Andrea som också hon gräver i Kallmans död. Samtidigt som dessa privatdeckarinsatser pågår utsätts också Bergtunaskolan för flera olika rasistattacker och staden K känns allt mer som en otrygg och hotfull plats.
Nesser hanterar mästerligt sina fyra olika berättarröster och lyckas dessutom foga ytterligare ett par röster till dem, Kallman själv genom utdrag ur dagböckerna till exempel, utan att det känns det minsta rörigt. I stället växer ett fint sammansatt persongalleri fram av människor som alla är ensamma, sökande och längtar efter kärlek. Man blir lika djupt engagerad i vars och ens personliga öde som i själva gåtan kring Kallmans död.
Var och en som på något sätt haft kontakt med en alldeles vanlig svensk högstadieskola känner definitit också igen sig i miljön och stämningen på den fiktiva Bergtunaskolan. Den finns överallt i Sverige kan man konstatera och att Håkan Nesser har grävt djupt i sin egen erfarenhet av läraryrket är uppenbart.
Naturligtvis har jag sedan tidigare många favoritböcker i Håkan Nessers digra produktion som den tidiga Borkmans punkt, snyggt avslutande Van Veeteren-boken Fallet G, magiska Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, den sorgliga Skuggorna och regnet, absurda Flugan och evigheten och ganska nya och helt underbara Levande och döda i Winsford. För att bara nämna några. Eugen Kallmans ögon platsar väldigt väl bland dessa och är ett skönt bevis på att en del författare behöver man aldrig tröttna på.

×